Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Genom att göra det signalerar du vad du önskar och får det i retur. Sägs det. I verkligheten fungerar det annorlunda. Där kompletteras i stället ett visst beteende med motsatsen. I praktiken – en ger och den andra tar. Dynamiken etableras snabbt och när den väl gjort det är det inga konstigheter att en persons eftermiddag i Borås ges samma utrymme som någon annans år utomlands. Länge var min erfarenhet av sådana rollfördelningar begränsad till sammanhang med könsbaserad bordsplacering, där man ägnade en helkväll åt att peppra en bordsherre med frågor utan att få några tillbaka.
På senare tid har en liknande fördelning av gracerna börjat tillämpas mer allmänt. Nu i en tappning där några frågor inte behövs. De talföra berättar ändå. Om sig själva. Ofta i fraser som inleds med ”Jag är ju en person som…”, där ju indikerar att personprofilen är såväl allmänt känd som av allmänintresse. Lyckas den, vars roll är att lyssna, flika in något, vinns ordet snabbt tillbaka med en association till något i ens eget liv. Upptagenheten med att förmedla sig själv skymmer varje antydan till eller önskan om ömsesidighet.
Hjälpbehovet är desto större när det gäller att vända blicken från sig själv till någon annan.
Att ha huvudfokus på sig själv backas upp av normer om egenkärlek som grunden till allt gott. En förutsättning för att kunna älska och bli älskad av andra. Närbesläktade inspirationskällor är fokuseringen på det egna narrativet och att vara sin egen lyckas smed. Tv-terapeuter och andra självhjälpsideologer predikar lidelsefullt att vi måste lära oss att kommunicera vad vi vill ha. Ta för oss. Samtidigt pekar iakttagelser från fältet på att många redan klarar detta utmärkt medan hjälpbehovet är desto större när det gäller att vända blicken från sig själv till någon annan.
Vad den eftersträvansvärda normen är framgår av receptet på hur ojämlika relationer ska göras mer balanserade – konsekvent genom att den som har för lite plats ändrar på sig. Och tar för sig. Ett spännande alternativ vore att människor vinnlade sig om att ta mindre plats. Övade på turtagning. Frågade sig om de, genom anspråket på mer än sin rättmätiga andel, signalerat att de var intressantare än människorna de träffat.
Principen att man måste älska sig själv för att någon annan ska kunna göra det kan kanske vara bra. Men tolkad som carte blanche för egocentricitet blir den mer komplicerad. För självupptagenhet är inte så älskvärt. Egenkärlek avgör därmed inte ensam hur lätta vi är att älska. Att få en motpart att känna sig sedd borde också kunna smälla högt, i ett socialt klimat där förmåga att lyssna och ta in en annan människa verkar vara på väg att bli fridlyst.
Läser: Att om kvinnor bara lärde sig ta plats skulle det bli jämställt.
Lyssnar på: “The greatest love of all”. En text före sin tid.
Gör: Fascineras av att en och samma blandning kan resultera i två vitt skilda saker. ”Pizza- & sconesmix. Tillsätt bara vatten.” ”Sockerkaks- & barkismix” härnäst?
Läs fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:När inga nyheter blir goda nyheter
LÄS MER:Att leva i ett konstant tillstånd av längtan
LÄS MER:Vill ni ha något utfört – smickra en forskare
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
