Några få löv på lönnen har börjat gå från grönt till rött. Jag och min flickvän går en kort promenad i Blecktornsparken på Söder i Stocholm. Lite längre fram på stigen ser vi en äldre kvinna klädd i vita joggingskor, svarta kavajbyxor, rosa fleecejacka och keps. Hon ser konfunderad ut. Studerar ett av de andra träden väldigt noggrant. När vi går förbi henne, stannar hon oss och frågar om det verkligen kan vara ett fläderträd? Vi diskuterar frågan en bra stund. Blir fläderblomman mörk efter att den blommat? Lite längre bort finns det ett liknande träd, hur ser det ut? Heter det verkligen fläderträd, frågar jag mig själv nu när jag skriver. Minns jag fel? Kanske. Åter till diskussionen. Jag deltar mindre och mindre, för jag har inte den blekaste aning. Jag gör dock en liten min då och då som jag vill ska signalera att jag funderar och är engagerad. Liksom kisar lite med ögonen och böjer mig framåt för att titta närmre på trädet.
Hon beskriver att hon har en känsla av att det kanske bara är hon kvar som inte är död.
När vi landat i att det måste vara ett fläderträd, börjar kvinnan berätta om sitt liv. Hon är glad, men ensam. Ett vitalt hopp och en livslust, blandat med ett vemod. Sen är det höften. Samtalet svänger. Hon har nyligen opererat den vänstra och förra året den högra. Vandringsstavarna är hopfällbara, det är bra. Förhoppningsvis kommer hon snart slippa dem helt. Men ensamheten. Hon beskriver att hon har en känsla av att det kanske bara är hon kvar som inte är död. Nyligen dog hennes svägerska. Det finns inga andra kvar. Sen kämpaglöden igen. Energin. Mer livslust än många andra yngre människor, man kan stöta på. Samtalet svänger. Oslo. Om en månad ska hon till Oslo och kolla på konst och gå på opera. Nationalmuseet och Operahuset. Föreställningen, ”La Traviata”, är sedan länge bokad. Hon berättar om Oslo, att det är så fint och att staden påminner lite om parken vi står i nu, med alla träd och den vackra naturen.
Jag kollar mig omkring. Kisar igen. Blickar bortåt och försöker ta in vad som faktiskt finns runt omkring.
Det är så fantastiskt i den här parken, berättar hon. Alla olika sorters växter. Träd, buskar, den fina gräsmattan. Jag kollar mig omkring. Kisar igen. Blickar bortåt och försöker ta in vad som faktiskt finns runt omkring. Ser inget jättespektakulärt, men nickar instämmande och känner att hennes entusiasm smittar av sig. Det måste finnas någon typ av guidad tur här i parken, menar hon. Det bara måste finnas en tur med någon som vet exakt vilka alla träd är. Det ska hon kolla upp. Inte nu, men sen när hon kommer hem. Först ska hon promenera klart. Oslo. Operan. Träden. Den guidade turen. Döden. Ensamheten. Livsgnistan.
Gör: Gipsar på scenen inför vår föreställning. Snart har vi avverkat ett ton.
Ser på: Allt som har med stulen konst att göra. Exempelvis ”Sveriges största konstkupper” på SVT.
Lyssnar på: Alf Robertsons ljuva och trygga stämma.
Fler krönikor av Anton Hellström:
LÄS MER:Läderpärmen som skakade om världen
LÄS MER:Månadens dikt – en reflektion över det svenska språket
LÄS MER:En fjärils vingslag kan skapa oväntade vänskaper
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
