Det är mycket att hålla reda på numera. Särskilt när man ska kommunicera att man, i dubbel bemärkelse, är en fin människa. På cocktailpartyt/konstutställningen/produktlanseringen kindpussas det. Det är inte klokt hur länge det är sedan sist och tänk ändå hur liten världen är. Alla par är intakta sedan förra gången, kontinuitet är A och O. Sedan kan var och en förstås göra vad de vill, så länge de står till förfogande vid representationstillfällen. Någon frågar en nytillkommen respektive vad han gör. Inte vad han jobbar med eftersom det skulle antyda att det lönearbetas som försörjning. Kontrahenten säger att han arbetar i vården. För ett sådant svar finns ingen beredskap. Det blir lite obekvämt innan frågeställaren, med huvudet på sned och inkännande min, finner sig. ”Men…ändå meningsfullt.”
I talen som avlöser varandra framhålls värdinnans välgörenhetsarbete med ungdomar på glid.
Ett annat par ansluter till gruppen. De berättar om sina vuxna barn, idealisterna. Av skildringen framgår att föräldrarna har överfört sunda värderingar, men att det inte gått ut över det materiella välståndet. Parallellt med spåret om barnens patos pågår en annan berättelse, med referenser till rådande statusmarkörer. Den går i god för paret som människor av rätt virke. Som lever det goda livet, betonar vikten av hårt arbete och gillar hållbarhet och mångfald på ett bra, inte överdrivet men ändå väldigt progressivt, sätt. Sådana vars barn väljer arbetsgivare utifrån värdegrund och har fått filantropiska värderingar med sig hemifrån. Och som samtidigt håller på traditioner och firar storhelgerna med familjen ute på ön. Klirr, klirr, klirr. I talen som avlöser varandra framhålls värdinnans välgörenhetsarbete med ungdomar på glid, en referens till hennes anställning i ett EU-finansierat arbetsmarknadsprojekt.
Man lägger inte ut några bilder på vyn genom flygplansfönstret eller uppskattande kommentarer om höga temperaturer på resmålet.
Efter tillställningen lägger vissa gäster till varandra på Linkedin – universumet där samhällsbärande jobb inte existerar. Där pratar alla om sina påhittade näringslivsroller som om det var det absolut finaste man kan göra för mänskligheten. Publicerar lila hjärtan och spricker av tacksamhet över att få representera storföretaget på resan till andra sidan jorden. Diktaturen dit man åkt för att göra skillnad och för att ”det händer så mycket positivt och spännande i Saudiarabien just nu”. Man lägger inte ut några bilder på vyn genom flygplansfönstret eller uppskattande kommentarer om höga temperaturer på resmålet. Det är viktigt att engagera sig i hållbarhetsfrågor. Och att ta tillvara hela djuret när man jagar. Man odlar eget och köper närproducerat av invandrare. Älskar att vara i naturen. Njuter av det enkla i livet. ”För på dödsbädden ångrar ingen att de inte arbetade mer, utan att de inte tillbringade mer tid med familjen.”
Gör: Välkomnar minimalistiska menyers tillbakagång: förrätt ∼ mandel, huvudrätt ∼ kål, efterrätt ∼ blodapelsin.
Äter: En trevlig torsk med ett sympatiskt vin. När mat och dryck tillskrivs personlighetsdrag och stämningslägen.
Lyssnar på: Mötesdeltagare som säger att de till nästa möte ska ”fnula på” något. Är det tänkt att låta gulligt?
Fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:Slutar verkligen alla bry sig med åldern?
LÄS MER:Den omöjliga konsten att leva sitt bästa liv
LÄS MER:”Jag är ju en person som…”
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
