Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.
Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

En hundraåring att minnas

"Jag pratade med några som var 17 och 18 år och dom hade inte den blekaste om vem Povel Ramel var.”

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Hemma i vardagsrummet vid stereon lyssnade jag på en greatest hits-platta med Povel Ramel som mamma köpt på rea på Tempo. Det var roligt och medryckande och jag var kanske i tioårsåldern.

Sen såg jag ett sketchprogram som verkade vara inspelat hemma hos honom. Det var fest i teveburken. Girlanger, konfetti, serpentiner och en massa gästande människor, som jag kommer ihåg det.

Povel hade en keps på ett kalt huvud och sockerbitar till tänder.

Tror jag.

Minnet blir mer en fantasi när det gått så lång tid som fyrtio år. Bilden ändras och det läggs till och tas bort. Sanningen blir en hägring.

ANNONS

Men det är därför det är tur att Spotify och Youtube finns. Går bara att googla så är han där och kan bli upptäckt. Musiken och låtarna kommer finnas kvar länge.

En gång kom Povel Ramel och hans familj och såg min föreställning på Södra teatern i Stockholm. Dom hade jätteroligt. Särskilt en bit hade Povel skrattat hejdlöst åt, när jag i rollen som Haddji Haddji Allra Asch gjorde en vitlöksbomb: en rullad ostskiva med pressad vitlök i som jag åt upp i slutet av föreställningen. Därefter andades jag på publiken och följde dom ut i foajén.

Det gick hem hos Povel. Jag vet detta från en säker källa.

Nu firades han i ett 100-årsjubileum i Göteborg, Stockholm och Malmö, i vad som kan beskrivas som en orgie i hans konstnärskap. Jag var bjuden att uppträda eftersom jag hedrande fick ta emot Karamelodiktstipendiet 2013.

Jag skulle framföra fem sånger. Kalle Lind, som var med som kåsör, gav mig en eloge för att jag valt nästan enbart politiskt inkorrekta låtar. Jag höll inte med alls. För jag hade övat så mycket på visorna att jag börjat försvara dom inför mig själv.

Alla borde veta vem Povel Ramel är.

Jag pratade med några som var 17 och 18 år på Aftonstjärnan och dom hade inte den blekaste. Jag frågade om jag fick lov att illustrera med ett litet smakprov.

ANNONS

Dom lyssnade uppmärksamt när jag började sjunga på ”The Sukiyaki Syndrome”, som handlar om en restaurang där maten inte finns kvar. Dom gapade förvånat. Just Sukiyaki-låten påminner om ett varieténummer, för den har något ekvilibristiskt över sig i text och logik. Låten börjar och texten äts upp av sin egen berättelse tills den plötsligt tar slut. Allt i en konversation mellan en middagsgäst och en kypare på den japanska restaurangen.

Riktigt kul tycker jag. Kolla upp den. Jag har gjort ett tappert försök som ligger ute på Youtube.

Äter: Italiensk mat, pizza och kött på min favoritrestaurang i Berlin. Och vegansk på en annan. Snart ska jag äta cordon bleu igen. Det var ett tag sen.

Ser på: Pianotutorials på Youtube. Tittar inte alls på teve nu.

Lyssnar på: Max Raabe, Povel Ramel, Debussy, Comedian harmonists.

Carl-Einar Häckner är trollkarl och komiker och aktuell med en varieté i sommar på Villa Belparc.

LÄS MER:Povel Ramel firas stort 2022

LÄS MER:Krigslekarna på gården har blivit allvar

LÄS MER:Marie-Louise och trippelvaccinet

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS