Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.
Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Carl-Einar Häckner: Krigslekarna på gården har blivit allvar

”Vi var kompisar på samma gård. Vi var grannar och hade stenkrig. Varför?”

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Jag tog buss och spårvagn från Gårdsten till hobbyspecialisten vid Musikens hus i Majorna. Det var en lång resa. Väl framme köpte jag små burkar med oljefärg. Åkte hem direkt och målade mina tennsoldater. Det var färg överallt, på fingrarna, på tidningspappret som sen fastnade på handen. Det var färg på bordet och sen tog jag i köksstolen och rättade till håret och då fastnade det färg i ansiktet. Sen kom mamma hem från jobbet. Jag sa till henne att hon får minsann inte röra mina tennsoldater som står på bordet för dom ska torka. Då var det målarfärg på alla dörrhandtag, inne i kylskåpet, på mjölkpaketet och på stolskarmen.

ANNONS

På Lek och hobby i Nordstan köpte jag tenn som tog slut direkt för jag ville alltid göra en soldat till. Den sista tennsoldaten saknade ofta armar eller hade bara ett ben, precis som i sagan om Den ståndaktige tennsoldaten av H.C. Andersen.

Det var kul att leka krig när jag var liten. Jag hade hur många plastsoldater som helst. Dom gick att köpa här och var och till och med i mataffären. Engelska, amerikanska, tyska och ryska soldater. Och krigsleksaker. K-pist, maskingevär och pistoler.

Svenska soldater fanns inte, för vi var neutrala.

Jag har kvar alla mina leksaker i en påse någonstans. Även en påse lego. Har svårt att slänga saker. Mitt legobyggande var inget tjafs med ritningar och sånt. Det var bara legobitar. Det kunde bli krig där med. En röd legobit mot en vit legobit. Lite ljudeffekter med munnen så var man i Saigon i Vietnam och sprang omkring. Eller i Amerika och slaget vid Little Bighorn när indianerna för en gångs skull vann.

Vi lekte krig i skogen. Vi använde pinnar som maskingevär och sprang omkring och sköt på varann, låg i bakhåll eller bara bevakade vår skog i Gårdsten. Vi sköt på bilar som körde förbi på vägen där vi låg gömda i ett dike.

ANNONS

Krigshetsen, lusten att skjuta, döda, leka var så stark och mäktig. Vi kunde dela upp oss i lag och hålla på i timmar. Vi hade riktiga krig mot våra finska lekkamrater på gården. Vi kastade riktiga stenar på varann. Obegripligt. Vi var kompisar. Bodde på samma gård. Vi var grannar och hade stenkrig.

Varför gjorde vi så mot varann? Varför leker vi krig?

Vi blir svartvita fotografier som fryser i bildrutan i en dokumentär 80 år fram i tiden, när det ska förklaras för framtidens barn hur det gick till när Europa ritade om kartan igen. Vad mer som kommer ur kriget i Ukraina vet ingen.

Det är ingen lek.

LÄS MER: Marie-Louise och trippelvaccinet

LÄS MER:Vart tog alla jämnåriga vägen?

LÄS MER:Tåget har förvandlats till ett coworking space

Lyssnar på: Hardcore Superstar. Bra, gött ös, rock´n´roll.

Äter: Som vanligt. Mycket salsiccia och risnudlar för det går fort och parmesanost och gärna lunch på Kometen. Saknar cordon bleu i mitt liv nu.

Ser på: Nyheter. Overkligt.

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS