LÄS MER:Resan i somras gjorde mig till ett nervvrak
Och där sitter man på en påkostad julfest på det fräna filmbolaget med trevliga killar på varsin sida om sig, och det sjungs sånger, och man får presenter, dricker vin och pratar intensivt om livet och om jobbet, och man skrattar högt och dricker mer av vinet, och allting känns som det brukar, brukat, alltid varit. Men så råkar man släppa en kritisk kommentar till en av bordsherrarna om reglerna i ett pågående quiz och allting förändras i ett slag. Killen: ”Men det är ju bara för dig som är äldst här inne att säga att du är nestor och borde få bestämma!” Orden uttalas frimodigt, utan minsta tvekan. Man tappar på sekunden sitt leende, kippar efter andan, irrar med blicken. Äldst? Vad menar han? Stämmer det? Hur har han i så fall snappat upp…? Man ser sig omkring, letar desperat efter tecken på att han har fått allt om bakfoten, den 28-åriga killen som jobbar med film och spelar musik och som man nyss kände sig så besläktad med, snackade Göteborg med (som om man hängt på Andra lång samma årtionde och inte 25 år tidigare när ingenting fanns där). Gemenskapen var en illusion, förstår man nu. Hjärnan har fuckat med en. Bland de kanske sjuttio personerna i rummet är nämligen ingen i närheten av lika gammal (närmast kommer chefen, som är tio år yngre) och man är den enda som inte sett det.
Man tillhör en apart minoritet som fortfarande får vara med. Är det sista festen man är på?
Vart tog alla jämngamla vägen? De fanns ju förut, vart man än gick. Men nu har de fallit ifrån, droppat av, en efter en. Vad gör de? Gömmer sig i olika hus, i olika landsändar, på oansenliga kontor? När ska jag själv falla ifrån? Har jag ett år på mig? Tio? En månad? Man har inte tänkt så mycket på rynkor och skiter i skönhetdebatten. De fattar ju inte. De fattar inte att det roliga inte är att vara snygg utan att leka, med andra som vill leka. Men den som vill leka i ens ålder hänger på den sköraste av trådar. Man minns hur man yvades över bromsklossar en gång i tiden, såna som var typ femtio och aldrig fattade att det var dags att dra. Själv har man nu sedan länge passerat gränsen för bromskloss. Man tillhör en apart minoritet som fortfarande får vara med. Är det sista festen man är på? Var det sista julklappen från en uppdragsgivare?
Ens jämngammal kollega beklagar sig över ett samtal hon hade med en yngre man på en middag. ”’Har du barnbarn?’ frågade han plötsligt”, berättar hon. ”Inte barn längre, utan barnbarn!” Hon är komiskt kränkt över att han så brutalt ringat in hennes ålder, att åren syns utanpå. Är det så konstigt om det syns? Nej, men det gjorde det. Det är bara det. Att man klamrar sig fast vid tråden. Att man vill vara med och leka men att snart är leken över. Om detta kan andra bestämma. Det är sanningen. Ridå.
LÄS MER:Jag är en modern människa i en omodern värld
Gör: vänjer mig vid att använda digital kalender (tjugo år efter alla andra).
Lyssnar på 1: Andreas Mattsons vansinnigt vackra och melankoliska låtar på senaste skivan ”Soft rock”.
Lyssnar på 2: podden ”Sorry, allt gick åt helvete” med Fredrik Söderholm och Ola Rapace, så väldigt utlämnande, modigt och sårigt.
Sara Kadefors är författare och ser fram emot att visa sin nya kortfilm ”Fönstersmyg” på Göteborg filmfestival
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
