Efter två olika resor inser jag att jag helt har regredierat som resenär. Redan vid bokningsfasen känns det som att det är första gången. Med bultande hjärta sitter jag framför datorn och väntar på att något ska gå fel. Varenda klick utgör en potentiell risk att nedvärderas som människa. Hur värdelös var jag inte när jag lyckades boka en dyr resa i mars i stället för maj? Jag skrek så högt den gången att mina kollegor på en annan våning kom rusande beredda på akut livräddning. Det tog tid att bygga upp självförtroendet igen.
I covidtider finns så många riskmoment att jag helst undviker att förflytta mig. Den högst nödvändiga resan till England i somras gjorde mig till ett nervvrak. När jag äntligen stod på flygplatsen och krampaktigt höll i mitt utskrivna pcr-test två och en halv timme före avfärd och bödeln vid incheckningen med myndig röst ropade ”Passenger locator form!” började benen darra och munnen klibba igen. Jag sträckte fram alla utskrivna papper och han synade dem och han synade mig. Det han fick mig att känna vill jag aldrig känna igen.
På resan några månader senare är jag tillbaka i helvetet. ”En plastpåse per person!” gastas det i säkerhetskontrollen, och jag tas åt sidan för att väga väskan och det är på håret att jag klarar det. Väl framme i utlandet bestämmer jag mig för att åtminstone bli bäst på att visa upp mitt covidpass. Jag prövar att göra det snabbt men liksom avslappnat. Det går så där. Oftast blir jag stående desperat letande bland alla bilder i mobilen, livrädd för att det av nån anledning ska ha försvunnit.
LÄS MER:Jag slåss för livet för att få se en Ben Stiller-film
Jag pratar med vännerna i utlandet om paniken när jag inte lyckades skriva ut boardingkortet och knappt kunde sova på natten. De skrattar. Jag berättar att jag är förtvivlad över att ha förstört en lampa i den hyrda lägenheten och kanske inte får fem stjärnor på Airbnb. Jag bekänner också i förbifarten att jag inte vill gå på engelskakurs av rädsla för att vara för dålig. Utan att veta hur det gick till har jag blivit slav under ett system där man till och med förväntas betygsätta upplevelsen på flygplatsernas toa. Det i kombination med ett ökande kontrollbehov kan inte vara annat än förödande för ett potentiellt liv som resenär. Om man bortser från miljöaspekten, vad är det för fel på att vara hemma? Egentligen?
I taxin från stan till flygplatsen blir vi skjutsade av en afghansk man som under resan pratar med sin lilla tvååring i Iran på Facetime. Perspektivet förskjuts omedelbart. Tanken på alla de som tvingas fly för att undvika krig och förföljelse eller måste dra för att kunna försörja familjen får mig att skämmas. Allt de måste gå igenom och allt som står spel, på riktigt. Jag ger honom dricks och fem stjärnor i betyg på appen.
LÄS MER:Vet någon hur man får tillbaka kreativiteten?
LÄS MER:Jag är en modern människa i en omodern värld
Lyssnar på: Den upplysande och underhållande podden ”Det politiska spelet” (Sveriges radio) med experterna Tomas Ramberg och min gamla klasskompis Fredrik Furtenbach.
Tittar på: ”Politikbyrån” (SVT), kul och rapp politikerpodd i rutan med lysande programledaren Fouad Youcefi.
Läser: Elin Cullheds Augustprisbelönade och fängslande roman om Sylvia Plath, ”Eufori”.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
