Jag går på en utställning och sätter mig i ett kallt rum och tittar på filmen om konstnären. Hon berättar att hon målar eller tecknar varje dag, året runt, att hon alltid har nya böcker eller bilder i tankarna, att det är så hon fungerar. Jag tänker i mitt stilla sinne att det är så jag inte fungerar. Det jag ser på skärmen är sinnebilden av en konstnär, sittande bland alla färdiga och ofärdiga skisser i ateljén, flyhänt tecknande och till synes sprängfylld av kreativitet. Jag blänger avundsjukt på henne. Hon har exakt allt som jag inte har. Längre. En gång i tiden fanns det ingen ände på inspirationen. Redan på lågstadiet skrev jag den odödliga ”Snart så har vi sommarlov” (både text och musik) som hela klassen lärde sig utantill och sjöng tillsammans på avslutningen. Jag fortsatte frejdigt att skriva sånger och historier, spela teater, piano och gitarr, kom sedan att arbeta med att berätta historier som i bästa fall bara ploppade upp. De levde – ursäkta författarfloskeln – sitt eget liv. Jag minns hur händerna flög över tangenterna. Hur det kändes att hitta på. Jag saknar det.
LÄS MER:Ålder är bara en siffra – eller en särskild sorts jacka
I nutid ratar jag ännu en halv bok. Den är verkligen inget att ha. Och förresten, vem bryr sig? Jag skriver på uppdrag, vilket fungerar. Vad jag själv vill berätta vet jag inte. Huvudet som förut var fyllt av uppslag och idéer. Kan en kreativ människa plötsligt sluta att vara kreativ? Kan allt det som man identifierat som sig själv bara försvinna? Vad blir det kvar av en då? Jag letar, men hittar inga svar på hur man får tillbaka fantasin.
Psykologen säger att det som hänt mig är naturligt, att jag befinner mig i ett ”mellanrum” och att det inte är någon idé att forcera. Kreativiteten kommer tillbaka, säger hon. Jag frågar när, men det kan hon inte svara på. Jag betalar henne 1 500 kronor. På en klippa träffar jag en kvinna som blir imponerad av att jag skrivit böcker och berättar det vanliga om egna författardrömmar. Jag säger krasst att jag inte har något driv längre och att jag, ärligt talat, inte vet hur mycket av arbetet som var lustbaserat. Men vad det än var som fick mig att arbeta så är det borta. Jag hör mig själv prata alltmer övertygande om acceptans och att vara lyhörd för något annat, en ny fas i livet. Det låter bra, som hämtat ur en självhjälpsbok. Hon tittar på mig och säger: ”Inspirerande!”. Verkligen.
Jag letar efter lusten i allt jag gör och allt jag ser, men den finns inte att hitta, varken under sängen eller i det som jag planterar i jorden. Lusten finns inte på Netflix, hos familjen eller vännerna, på de vackraste av platser, i en endaste roman. Jag går omkring som vore jag halv, med en saknad som värker i bröstet. Hur sörjer man sig själv? Ingen har berättat. Jävla mellanrum.
LÄS MER:Vad gjorde vi innan vi började renovera kök?
LÄS MER:Antalet snuskgubbar verkar vara oändligt
Gör: Längtar hem, som utlokaliserad under stambytet i lägenheten.
Äter: Halloumi, sallad, tomat. Vid festliga tillfällen ett ägg och en påse jordnötter.
Tittar på: ”Vi eller aldrig” på SVT Play. Paren vill fixa sina relationer och jag slås av hur utvecklade yngre människor ändå är.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
