Det är inget fel på att vara gammal. Snart är jag där själv. Frågan är bara på vilket sätt man ska gå in i ålderdomen. Nu pratar jag inte om hur man rent själsligt ska hantera det faktum att det skojiga är på väg att ta slut utan om lättviktsdunjackor.
Varje dag på väg till min arbetslokal lägger jag märke till de vithåriga människorna som är ute på sin morgonpromenad, och slås av att alla bär samma praktiska plagg, om än i olika färger (crazy!). Nej, det är inget fel med att klä sig i lättviktsdunjacka, jag äger själv tre stycken. Problemet uppstår när jackan förvandlas till en dresscode och blir det vanligaste kännetecknet på ”aktiv 70-plussare”. Är det verkligen så att valmöjligheterna krymper så katastrofalt när man närmar sig pensionsåldern? Om man nu gillar praktiska plagg, är fiskarollen en omöjlighet? Anoraken? Duffeln? Är det på riktigt så att om jag fortsätter bära min gröna manchesterjacka från sjuttiotalet kommer jag om några år att stirras ut på promenadstråket? En sak är klar: blir jag tvungen att klippa mig i en kortare, lättskött frisyr tar jag livet av mig.
Det gäller att hitta förebilder att luta sig mot i kampen mot likriktigheten. Men de coola kvinnorna som vägrar gamla till sig är inte särskilt många och det är alltid samma namn som kommer upp: Marianne Lindberg De Geer, Marie-Louise Ekman och… vem var den tredje nu igen? Det blir till att kriga själv.
LÄS MER:Antalet snuskgubbar verkar vara oändligt
Som individ kommer jag eventuellt klara det. Knivigare är frågan hur man attackerar skiten som par. Bara jag ser ett pensionärspar i varsin lättviktsdunjacka gå bredvid varandra på en av sina eviga promenader får jag rysningar. Eller ”bredvid varandra”, det vanligaste är att mannen går några steg före, som för att markera att de ändå ingenting har att säga, och det är väl lika bra att ta död på eventuella förväntningar. Bilden av hur det kanske kommer att sluta får mig att må illa och tala gällt hemma om att jag aldrig tänker sluta arbeta. När jag och min man är ute och promenerar blir jag snabbt distanserad och ser oss utifrån som det snart vithåriga par vi är, och hör mig själv ropa argt till honom – eftersom han ofta är ett par steg framför: ”Stanna! För fan!”
Ja, det är klart man är rädd. Jag känner redan några som gått i pension som är nästan i min ålder. Och när det väl slår till är man kanske inte ett dugg som Marianne Lindberg de Geer utan snarare någon som sitter (utan lättviktsdunjacka, hoppas jag) i en lägenhet på solkusten och super, man vet ju inte. Man vet ingenting. Det är det och att alla alltid ska göra samma: fyrtioåringarna som går omkring med sin yogamatta under armen. Kom igen! Hitta på något eget!
LÄS MER:Vad gjorde vi innan vi började renovera kök?
Läser: ”Suzanne Brøgger – samtalsmemoarer” – en berättelse om en äldre och mycket cool kvinnas liv och tankar om livet.
Gör: Bevakar förhoppningsfullt de små hallonplantorna som odlades i en rymlig låda förra året.
Tittar på: Min favoritskådis just nu, Lesley Sharp, i ”Scott och Bailey” (SVT Play). Vilken tajming! Alla säsonger ligger ute. Missa inte!
LÄS MER:Därför bestämmer jag mig för att titta på alla ”Bachelor”
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Sara Kadefors skriver böcker och tv-manus. Hennes genombrottsbok, Augustprisbelönade ”Sandor slash Ida”, kommer ut som klassikerutgåva lagom till 20-årsjubileet.
