Ligger och zappar framför tv:n. Stannar till en stund vid en friidrottstävling, det är dags för final, 100 meter. På ett sätt den mest ultimata och definitiva tävlingen: snabbast i världen. Rent och definitivt. Jag gillar det. Sen slås jag av en tanke; av alla sporter som finns, måste det vara absolut svårast att som elit-friidrottare motivera sitt eviga slit för att bli bäst.
Jag är väldigt dåligt insatt i friidrott. Men, min uppfattning är att det nästan alltid finns en absolut topp i varje gren. Världens snabbaste på 100 meter handlar om en, kanske två eller högst tre tävlande. Ta de åren Usain Bolt tävlade som exempel. Då var det liksom inget snack om vem som skulle vinna. Han log ju till och med när han sprang över linjen. Helt avslappnad. Risken att han skulle ha haft ”en dålig dag” var högst osannolikt. Men i så fall var det världens näst snabbaste man som skulle ha vunnit. För att ta ett nutida exempel kan vi kolla på Armand Duplantis. Det är mer eller mindre förutbestämt att han ska hoppa högst. Om inte, är det hans närmsta konkurrent som vinner. Ni fattar.
Det går ju inte att ägna all sin tid åt att hoppas på att det någon gång sker ett mirakel som gör att man vinner.
Nu kommer vi till kärnan i min tanke. Att topp tre i världen, oavsett gren, lägger all sin tid och sitt engagemang på att bli bättre, förvånar mig inte. Däremot de som kommer därefter. Som mer eller mindre måste vara medvetna om att de aldrig kommer springa snabbast eller hoppa högst? Men ändå lägger ner lika mycket tid. De som alltid är två–tre meter efter vinnaren i ett 100-meters lopp.
Friidrott är så otroligt tydligt. Springer du snabbast – då vinner du. Allt annat är väl oväsentligt, tänker jag. Kanske tänker du att man också tävlar mot sig själv, fortsätter utvecklas, slår sitt personbästa. Ja, absolut, men innerst inne är det väl inte därför man håller på? Och det går ju inte att ägna all sin tid åt att hoppas på att det någon gång sker ett mirakel som gör att man vinner, att Duplantis och hans två närmsta konkurrenter totalt misslyckas. Eller att Usain Bolt snubblar. Långdistanslöpare springer alltid med ett lag kring sig som hjälper till att hålla tempot. Duplantis mottävlare har mer eller mindre samma uppgift. De finns där för att han ska prestera bäst. Som en outtalad överenskommelse.
Jag är inte dummare än att jag förstår att all typ av sport bygger på att det finns utövare i alla nivåer. Men det är en absurd tanke att en människa kan ägna hela sitt liv åt att vilja bli bäst i världen, stå i startposition och någonstans, innerst inne, veta att man inte kommer vinna. Det hedrar dem. Jag greppar mina dartpilar och kör några kast. Phil Taylor var trots allt 53 år gammal senast han vann världsmästerskapet i dart.
Ser på: ”Upp till kamp” på SVT Play.
Läser: ”Ekvilibrium” av Simon Kyaga och Jonas Mattsson
Lyssnar på: ”Bankrobber” – The Clash.
Läs fler krönikor av Anton Hellström:
LÄS MER:Kvinnan med den smittande entusiasmen
LÄS MER:Läderpärmen som skakade om världen
LÄS MER:Månadens dikt – en reflektion över det svenska språket
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
