Jag förundras över den mänskliga naturens kombination av tillkortakommanden och genomslagskraft. Hur vi klär upp oss i lager på lager av fernissa, bara för att se den mänskliga naturen triumfera över ansträngningarna att verka kultiverade och sympatiska.
I SVT-dokumentären ”Vänner sökes” berättar personer om längtan efter en vän. Recensenter och tittare kallar det modigt, men få skulle välja de som outat sig som ensamma om det blev dags att välja nya vänner. För vi vill ha det som andra vill ha. ”Nu sålde jag just den sista till dig, de har flugit av galgarna”. (Du kan känna dig säker på ditt val för många har valt samma.) Man rensar ur garderoben och låter kompisarna ta vad de vill ha, men så fort någon visar intresse för ett plagg känns det som ett misstag att ge bort det. Vid bostadsbudgivningar störtdyker intresset för objekt som ingen omedelbart lägger ett bud på.
Möjligheten att vinna över de andra är ett kraftfullare afrodisiakum än någonsin ungkarlen.
I relation till människor gäller samma princip. Om andra vill ha någon blir den intressant. Om den är upptagen blir den intressant. Om någon som man har visar tecken på att ha fått nog, blir den intressant. Konkurrens och upplevd vinst eller förlust är grunden till allt intresse. Helst ska andra intressenter till, men att en motpart avstår en, kan också duga. Huvudsaken är att allt ställs på sin spets.
I realityprogrammet ”Bachelor” är det den iscensatta konkurrensutsattheten som sätter känslorna i svall hos de tjugo tjejer som tävlar om ungkarlsexemplarets gunst. Möjligheten att vinna över de andra är ett kraftfullare afrodisiakum än någonsin ungkarlen. Efter två gruppdejter och en singeldejt är alla tjugo besinningslöst kära.
Först när paren i produktionen ska åka på parhelg tillsammans väcks motivationen att falla för varandra.
Samtidigt i public service-kanalen kämpar realitydeltagare, som gift sig vid första ögonkastet, förgäves för att få elden att ta sig. Inget händer, hur mycket ”relationsarbete” de än lägger ner. Där består upplägget i att göra det bästa av personen man tilldelats och som ingen annan har en andel i. Först när paren i produktionen ska åka på parhelg tillsammans väcks motivationen att falla för varandra. Då vill alla vara ”det bästa paret” och för att bli det måste man vara, eller säga att man är, kära.
När något väl är vunnet sätter regeln om avtagande nytta in. Vägen från ouppnåelig dröm till förgiventagen självklarhet är kort. Fokus skiftar till att identifiera vilka gränser som gäller, och vilket egenintresse som är möjligt att hävda, i den nya konstellationen.
Att dela med sig av sin ensamhet är modigt eftersom det befäster den och sänker ens värde på marknaden för relationer. Medan vi välavvägt formulerar vår empati för personer som inte blivit valda, får den mänskliga naturen sista ordet.
Tittar på: Män, som med en skrikharkling drar upp slem, tar sats och spottar ut när andra är i närheten.
Lyssnar på: Asocial pratsamhet. Ett utmärkt begrepp för ett utbrett fenomen.
Gör: Ser fram emot att konceptet tysta frisörbesök sprider sig till fler sammanhang.
Fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:Konsten att kommunicera att man är en fin människa
LÄS MER:Slutar verkligen alla bry sig med åldern?
LÄS MER:Den omöjliga konsten att leva sitt bästa liv
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
