Efter sex års skrivande är detta min sista krönika i Två Dagar. Tänkte tillägna den de som aldrig ger upp. Jag är nämligen bekant med en gammal man som fram tills för två år sedan drev en restaurang i över 30 år. Jag frågade vad han skulle göra och han mumlade något om att umgås med sina barnbarn.
”Det blir väl kul?” frågade jag.
”Vi får se”, sa han med en axelryckning.
Häromdagen träffade jag honom för första gången på länge och han berättade att han skulle öppna en ny restaurang, 69 år gammal. Här har vi det – att vägra ge upp. När jag berättade om idén för min mamma, skrattade hon och sa ”Men det skriver du ju om varje gång!”. Jag höll med om att det känns som det, men stämmer det?
Krönikor om att jag ser fram emot att bli gammal. Att det bara är gamla, rika människor, som har rätt att skylta med sin rikedom.
Min första krönika handlade om Douglas, vars nasala mor tvunget ville att han skulle bada hela kroppen. Sen några tillbakablickar på ungdomen, de olika subkulturerna och vårljuset i min gamla trappuppgång. Efter det några samtidsanalyser, ibland något forcerade spaningar om kulturen kontra kapitalet och stadsutvecklingen i Göteborg. Efter det ett gäng historier om AI-forskaren Sten Stivert, min fiktiva granne Göran, vars faktabok dunsade i golvet varje morgon och Stellan Akte som firade påsk. Jag är öppen inför att en del var ren skit, andra inte.
Sen kommer det. Krönikor med titlar som ”Ålderns höst”, ”En svunnen tid”, ”Glasögon på nästippen”, ”Violintillverkaren”, ”Sjömansreservatet”, ”Tummandet av kontanter” och ”Gravstenar”. Krönikor om att jag ser fram emot att bli gammal. Att det bara är gamla, rika människor som har rätt att skylta med sin rikedom. Att det bara är gamla människor som har en känsla för pengarnas betydelse i och med deras långa erfarenhet av kontanter. Att gamla män inte ska bry sig om ny teknik.
Kanske har jag inte fler krönikor i mig om gamla människor i allmänhet och män i synnerhet.
Ordet ”gamla” och ”gammal” förekommer totalt 56 gånger (nu 64) i 60 krönikor. Med några avvikelser fortsätter det ett tag i samma anda. Mynthandlare, guldsmeder, skomakare och urmakare. Klassiska yrken. Alla kämpar. Jag är besatt. Sen den om bevarandet av Valhalla. Sen kärleken till den tidiga morgonen. Hyllningen av Joe Labero. Sen vikten av ett linjärt tv-utbud. Avvikelse: krönikan om den störiga konstnären ”Hellström streetart”. Sen tillbaka, UFO-rapporten om en gammal man (eller utomjording) som frågade mig vad internet var. Sen den äldre damen – ensamheten – resan till Oslos operahus.
Min mamma hade på sätt och vis rätt – och nu är allt över. Undersökningen utan mål. Avhandlingen utan resultat. Ta en paus, gör något annat, det blir kul. Kanske har jag inte fler krönikor i mig om gamla människor i allmänhet och män i synnerhet. Vi får se.
Äter: Örtfrallor på Caféva i Haga.
Gör: Skriver långfilmsmanus.
Ser på: Stirrar mig blind på en tidslinje av post-it-lappar som en dag kommer bli verklighet, även om det känns väldigt långt bort nu.
Läs fler krönikor av Anton Hellström:
LÄS MER:En oväntad jackpott i den lilla kiosken
LÄS MER:Det absurda i att tävla utan möjlighet att vinna
LÄS MER:Kvinnan med den smittande entusiasmen
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
