Åh nej, tänker jag, inte ännu en bok med självutlämnande redogörelser för ett alkoholberoende. Behöver vi verkligen fler sådana? Först några hundra sidor om en ohanterad stress, glimtar ur själens mörka natt, svek, förnekelse, förnedring – och därefter kollapsen och vändpunkten, erkännandet och den mödosamma vägen bort från missbruket: AA-möten, viktiga insikter, ny ödmjukhet, ny förmåga att stå ut med jobbiga känslor.
Man kan upplägget vid det här laget. Man vet att författaren har kommit ut på andra sidan, att hon är harmonisk nu, att hon kan stå ut, att hon är nykter, att hon har något viktigt att berätta. De som inte lyckas skriver ju sällan böcker om saken.
Men om jag nu vet precis hur det är, hur det kommer att gå och lösa sig – varför läser jag likväl Karin Adelskölds bok ”Jag tycker det är tungt nu” (Bokförlaget Forum, 2025), om precis detta? Har jag verkligen inte bättre saker för mig? Borde jag inte läsa böcker om sådant jag inte redan vet? Jag vet ju att Karin är alkoholist, eller att hon ska bli det vad det lider, att hon ska hata sig själv och sedan ta tag i problemet och bli nykter alkoholist, att hon ska komma till den fruktansvärda insikten att hon inte kan dricka alkohol mer igen, aldrig.
Hon är en av dem som inte bara ska lära sig att sätta gränser och ta det lite lugnt med spriten – hon kommer att förstå att hon aldrig mer ska dricka. Det är en sådan bok. Jag förstår precis hur hon kommer att konstruera lögnerna som hon behöver för att normalisera sitt drickande. Varför läser jag?
För att missbruksböckerna är berättelser om att vara människa, och de är sanna, torftiga men sanna. Där finns hålen från barndomen, osäkerheten från tonåren, självbilderna, fasaderna, pressen, tomheten i själen, de ouppfyllda drömmarna, ensamheten, ångesten, paniken, flykten, lättnaden, bubblet, berusningen, självbedrägeriet, skammen, skulden, pånyttfödelsen, gemenskapen, förlåtelsen, botgöringen, acceptansen. Och framför allt är det berättelser om att söka tröst. Och det är det allmänmänskligaste av alltihop, behovet av tröst.
Ungefär fyra procent av Sveriges befolkning har ett akoholberoende. Då har – med myndighetsterminologin – ”riskbruket” övergått i ett ”skadligt bruk” som har övergått i faktiskt beroende.
Karin Adelsköld beskriver de där övergångarna med lätt hand, man märker nästan inte när de inträffar, det gjorde hon inte själv heller. Men till slut rör sig hennes tankar bara kring alkohol; längtan efter nästa glas vin är starkare än alla andra känslor, längtan efter det ögonblickliga endorfinpåslagets varma, sköna avslappning. Och det som gör henne till alkoholist är att detta är den enda tillgängliga avslappningen.
Resten av tillvaron är kaos och ju mer hon dricker, desto mer kaosartad blir den tillvaro hon med alkoholens hjälp försöker fly. Ju mer hon bråkar med sin pojkvän, desto större blir behovet att fly från skuldkänslorna och irritationen, ju mer hon dricker desto mer bråkar hon med nämnda pojkvän. Missbruksspiralen.
Egentligen förvånar det mig att inte fler är alkoholister. Det tänker jag alltid när jag läser sådana här böcker. När Karin Adelsköld skildrar känslan av hur vinet löser upp ångesten, då vet nog många vad hon menar. Hur dagens samlade stress- och obehagskänslor försvinner och välbehaget omedelbart sprider sig i kroppen – och hur snabbt det avtar om man inte häller upp ett glas vin till, för det finns inget ångestdämpande i en sjunkande promillehalt, tvärtom.
Eller så här: Hur mycket kan man se fram emot eftermiddagsdrinken eller fredagsvinet, utan att ha ett alkoholproblem? Hur ofta kan man känna sig lite extra trött dagen efter en festlig middag, utan att det är någon fara å färde? Vad ska man dra för slutsatser av att vanliga sysslor, som att köra barnen till fotbollsträning en lördagsförmiddag plötsligt känns nästan outhärdligt trista – jämfört med gårdagskvällens festkänsla?
Förra året kom Socialstyrelsens uppdaterade rekommendationer. Uppdateringen består framför allt i att mängden man kan dricka utan att ha ett så kallat riskbruk har sänkts för män så att råden nu är könsneutrala. Och det är ju fånigt förstås, men samtidigt är det fler män än kvinnor som blir beroende, så man skulle ju kunna argumentera för att även om större manskroppar generellt sett klarar lite mer alkohol, vägs det upp av att män av andra anledningar lättare hamnar i missbruk, att det därför är ännu viktigare att just män reflekterar över sin alkoholkonsumtion.
Nåväl. Antalet glas är en sak (inte mer än nio små glas vin, nio 33-centiliters starköl eller nio gånger fyra cl starksprit i veckan, säger Socialstyrelsen), en annan, och kanske viktigare, är tankarna och känslorna.
De regelbundna utgivningarna av självbiografiska missbruksböcker erbjuder rikligt med tillfällen att granska det egna drickandet. Men där ligger också en implicit utmaning att närstudera de övriga snuttefiltar och ångestdämpare vi använder oss av. Träningsnarkomanen kanske inte förstör sina organ inifrån men kan vara så besatt av kroppsskulptering att allt annat blir oviktigt i jämförelse. Vem orkar bry sig om andra människor på riktigt när man är mitt i ett kroppsbyggarprojekt? Kvinnors ständigt ökande konsumtion av kläder vittnar om ett omättligt begär efter att bli sedda och bekräftade.
Det maniska resandet – förlåt men vad flyr du ifrån? De många och långa timmarna av övertidsarbete – varför och för vems skull? Det överdrivna intresset för god mat – är det inte det som en gång i tiden kallades för frosseri och betraktades som en dödssynd? Nu har det visst blivit ett slags uttryck för bildning. Och på tal om bildning: är måhända din lärda och överfulla bokhylla din stolthet och trygghet?
Du förstår, det är inte nödvändigtvis ett tecken på en sund och solid själ. Det kan också vara intellektuell fåfänga, den värsta av dem alla, vilken oftast är ett sätt att hantera den fasansfulla misstanken att man inte har några egna originella tankar. Eller människor som inte står ut ens i korta perioder med att leva som singel – vad handlar det om? Monoman seriemonogami är också ett slags flykt, och ett missbruk av människor. Det ändlösa scrollandet på instagram, på facebook, på X – vad är det om inte ett obehandlat dopaminberoende? Ingen behöver någonsin ha tråkigt. Det finns alltid en tv-serie till att döva sig med.
Det är naturligtvis omöjligt och heller inte önskvärt att leva utan tröst och njutningar, tillfällig flykt och hjälp att koppla av. Konsten är att kunna identifiera avgudarna. Vad klarar jag mig inte utan? Vad får jag ångest av att tvingas avvara? Vad behöver jag för att känna mig vacker och värdefull, trygg och betydelsefull? Vid en sådan introspektion framkommer det ofta att missbrukare, det är vi allihopa, patetiska bekräftelsejunkies eller patologiska konsumister, äregiriga karriärister eller njutningslystna gourmeter. Vi dras mot pendelns ytterkantspositioner – och har glömt att måttlighet verkligen är en dygd.
