Den “regelbaserade världsordningen” är död, mördad och begraven av Donald Trump som ersatt den med maktspråk och brutalitet. Och det tydligaste exemplet är den, gentemot tidigare allierade, fullkomligt osentimentala inställningen vi har bevittnat gällande anspråken på Grönland.
Men vad är det egentligen som gått förlorat, var den tidigare “världsordningen” verkligen en regelstyrd ordning eller har vi egentligen bara blivit kvitt en förskönad bild av det förflutna?
För att förstå vad det handlar om måste man blicka tillbaka till åren runt Andra världskrigets slut när vår tids internationella system etablerades.
Det var USA:s och det brittiska imperiets militärkapacitet som tillsammans med Sovjetunionens enorma uppoffringar i människoliv vände krigslyckan mot Nazityskland. Och det var de tre segrarna som i Jalta, i februari 1945 ritade upp kartan – bokstavligt talat – för den kommande världsordningen.
Internationella monetära fonden (IMF) grundas 1944, samtidigt med Världsbanken. GATT, föregångaren till Världshandelsorganisationen (WTO) grundas 1947 och kort därefter, 1949, även Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). Hela vår politiska verklighet föddes ur den största konflikt mänskligheten har skådat, och vinsten tillkämpades inte med fina ord.
USA, som under mellankrigstiden i stor utsträckning hållit sig på sin kant av kartan, skapade tillsammans med sina allierade ett ekonomiskt-politiskt-militärt ramverk som skulle konkurrera med Sovjetunionens motsvarande institutioner - som idag, förutom Warszawapakten, är mer eller mindre bortglömda.
Men spelreglerna under kalla kriget var enbart i teorin frågan om någon universell regelstyrd världsordning som utgick ifrån Washington DC.
Det handlade om att med militär och ekonomisk makt, statskupper, underrättelseverksamhet och politisk påverkan flytta fram USA:s och de västallierades positioner i världen, även då det skedde mot lokalbefolkningens vilja.
För västeuropeerna framstod det som en regelstyrd världsordning eftersom vi betraktades, öppet eller underförstått, som delar av USA:s block. Men i många länder så var upplevelsen av den USA-styrda “regelbaserade världsordningen” allt annat än regelstyrd eller ordnad.
I vissa fall – som i Östeuropa så handlade det verkligen om understöd till demokratiska krafter som låg i linje både med de internationella lagar man hade ställt upp, liksom att det var moraliskt korrekt.
Men på många håll i världen, inte minst i Sydamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien så lierade sig USA och dess västallierade med alla möjliga despoter och diktatorer, så länge de stod på motsatt sida från de sovjetunderstödda despoterna. Ord som fri och demokratisk brukades som en tunn fernissa för att skyla det faktum att man med alla medel sätt ville förhindra Sovjets expansion.
Vänstern i Europa hade fel i mycket under denna tid, men något den träffsäkert pekade på var skenheligheten i att dessa statskupper och krig var till för att främja demokratin. Det fanns ingenting särskilt demokratiskt med Sydvietnam eller Augusto Pinochets Chile som USA gav sitt stöd. Statskupperna i Iran 1953 och Guatemala 1954 som USA var med om att genomföra var mot folkvalda regeringar.
Många till höger och i den politiska mitten har idag svårt att se att vänstern hade rätt i sin analys av västs hyckleri under hela kalla kriget men fel i sin moraliska värdering av som skedde.
För det var bra att USA agerade motståndare till Sovjetunionen, även om det är tveksamt om all global inblandning verkligen var ändamålsenlig. Men hade västs stormakt abdikerat sitt ansvar hade troligtvis Sovjet fått överhanden i stora delar av världen.
Även om man anser USA:s maktutövning var motiverad så var den aldrig regelstyrd eller ordnad, annat än om man menar att CIA-finansierade statskupper är synonymt med en regelstyrd världsordning.
Det som dominerade den västerländska självbilden på 1990-talet är illusionen att det var idéerna som hade segrat under kalla kriget och inte USA:s vapenmakt och ekonomiska styrka. Idéer om frihet, pluralism och pressfrihet var inte oväsentliga, men de var – som skäl till östblockets kollaps sekundära.
USA:s agerande i världen förändrades inte väsentligen efter 1989. Makt, vare sig den var ekonomisk eller militär, utövades i praktiken enligt principen om den starkes rätt, även om det beskrevs som något helt annat. Efter östblockets fall trodde vi än mer intensivt på den illusionen.
Det är värt att påminnas om bombningen av Belgrad 1999, det illa motiverade kriget mot Saddam Husseins Irak 2003, eller störtandet av Khadaffi 2011. Där styrde möjligtvis moralen men knappast reglerna eller ordningen. Och det som ersatte diktaturerna i Irak och Libyen var kaos och sekteristiskt våld som pågår in i vår tid.
I dessa interventioner så gjorde USA och dess allierade, däribland många Nato-länder, vad de trodde var rätt, men det skedde knappast enligt den internationella rättens alla regler.
Det som väsentligen skiljer Donald Trumps tid som president från tidigare presidenter är att han inte ens för formens skull talar om demokrati, lojalitet mellan allierade och ideologisk värdegemenskap. Men hans maktutövning är, i historiens ljus, inte mer brutal eller våldsbaserad än tidigare presidenters.
Snarare så ser vi med hjälp av Trump det internationella systemet för vad det bortom våra idéer, materiellt och krasst, är: en arena i vilken det är viktigt att fria och demokratiska samhällen måste backa upp sina samhällssystem med reell militär kapacitet, politisk enighet och ekonomisk styrka för att kunna överleva.
Än så länge tycks USA:s forna allierade mest oroa sig för hur man bäst ska blidka Trump för att mildra smärtan av separationen. Men det fungerar inte på längre sikt. Lyckligtvis ser vi tecken på en ny sorts politiska ledare som inser att eran 1945-1991 nog för alltid är borta, oavsett vem som tar över efter Trump.
Mark Carney, Kanadas liberale premiärminister är en sådan person. Under det nyligen avslutade World economic forum-mötet i Davos talade han med tydlighet om vad som krävs av “middle powers”, alltså länder som inte är stormakter men ändå inte obetydliga, i det nya internationella systemet. Det var uppfriskande tydligt och osentimentalt. I Carney finns en framtida ledare för ett västcentrerat och Europa-nära maktblock.
I den ukrainske Volodomyr Zelenskyjs tal fanns också den tydlighet och riktning som behövs för ett fritt och inflytelserikt Europa ska kunna försvara sin samhällsmodell. Även den tyske förbundskanslern, kristdemokraten Friedrich Merz, utmärkte sig med att tala om hur Europa inte kan fortsätta förspilla tid med överreglering av den europeiska inre marknaden. Man blir inte en global supermakt genom att vara världsbäst på byråkrati.
Det är den sortens politiska ledare som Västvärlden och Europa behöver, som inser att ordning och regler inte uppstår ur intet, de grundar sig på något materiellt och konkret.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
