Det pågår en revolution i Danmark. Sannolikheten är stor att du inte hört om den, för den är fullständigt oblodig, men en revolution är det likväl, förberedd sedan ett decennium av Socialdemokraterna, nu förverkligad av dagens blocköverskridande koalitionsregering.
Det som politikerna vill revolutionera är synen på arbete, och mer specifikt: de vill omkullkasta idén om att akademiska yrken är lite finare än praktiska. I spetsen för revolutionen går Mattias Tesfaye, regeringens utbildningsminister, tidigare såväl migrationsminister som justitieminister. Redan för ett decennium sedan skrev han ”Kloge hænder” (Gyldendal, 2013), en debattbok om värdet av praktiskt arbete, om att hantverkskunnande inte är mindre värt än teoretisk kunskap.
Tesfaye är, förutom toppolitiker och författare, även murare. Han talar aldrig om sin karriär som en klassresa, som om han skulle ha nått högre upp nu när han har blivit makthavare. Han fortsätter att vara murare, arbetar ibland som murare, och talar varmt om sin yrkesidentitet. Tesfaye är revolutionen personifierad, hans bok är dess kampskrift. Och nu kommer de politiska reformerna som ska omdana uppfattningen att högre status automatiskt tillfaller dem med akademiska utbildningar – och därtill skapar en ständig brist på yrkeskunnig arbetskraft inom många branscher.
I våras fastslogs ramarna för en högskolereform som kommer att leda till färre utbildningsplatser, till att en del kandidatprogram blir kortare, samt att det öppnas upp fler vägar från arbetslivet in till universiteten. Det gör universitetsvärlden lite mindre, och samtidigt lite mindre exklusiv. Tidigare i höstas presenterades en grundlig reformering av gymnasieskolan.
För närvarande finns det, förutom de studieförberedande gymnasieprogrammen, runt 100 praktiska utbildningar att välja bland. Det innebär att den som väljer den praktiska banan måste bestämma yrke direkt efter grundskolan. Relativt få är beredda att göra det så tidigt, faktiskt bara 20 procent av ungdomarna, trots att väldigt många tycker att det är alltför stort fokus på teoretiska ämnen på gymnasiet.
Den så kallade HPX-utbildningen ska bli ett spår mitt emellan yrkesutbildningarna och de studieförberedande programmen. Den som väljer HPX förbereds brett för praktiska utbildningar, men inte bara, och kan också i slutet av programmet välja att skaffa sig studieförberedande kompetens i stället för att gå vidare till någon av yrkesutbildningarna. Förebilden är Norge, där så mycket som hälften av alla ungdomar börjar på en sådan praktiskt inriktad gymnasielinje: där man först senare bestämmer yrkesbana, och där en stor andel också väljer att i stället skaffa sig högskolebehörighet.
Sverige ligger mitt emellan Danmark och Norge, sett till hur många som söker de praktiska gymnasieprogrammen och hur mycket flexibilitet de erbjuder. En dryg tredjedel av ungdomarna som går vidare efter grundskolan väljer något av de 12 yrkesprogrammen, plus några enstaka specialutbildningar. Förra året infördes att alla yrkesförberedande program ska kunna erbjuda högskolebehörighet, och då ökade intressant nog antalet ansökningar en aning.
Men när Danmark infört både universitetsreform och HPX kommer det vara Sverige som avviker i förhållande till Norge och Danmark. Sverige avviker även på ett annat, mycket destruktivt sätt, nämligen genom att kräva godkänt i en lång rad teoretiska ämnen för att ens kunna ansöka till de praktiska programmen. De 15 procent som varje år lämnar grundskolan utan någon gymnasiebehörighet döms till uppgivenhet redan innan vuxenlivet har börjat. Alla dörrar smälls igen framför näsan på den som saknar förmågan att räkna algebra eller skriva långa argumenterande texter. Det är oförlåtligt.
Tvärs över sundet vill de danska politikerna skapa en ny etik kring utbildning och arbete.Vi bör följa utvecklingen mycket uppmärksamt.
Det ska bli mycket intressant att se om politik och retorik faktiskt kan förändra kulturen på det sättet att praktiskt yrkeskunnande får högre status. Man kanske inte ska ha alltför höga förhoppningar. Människor påverkas mer av populärkulturella budskap och nedärvda föreställningar än av vad socialdemokratiska utbildningsministrar säger. Men dagens paradigm tål verkligen att ifrågasättas.
I en undersökning som Svenskt Näringsliv lät göra för ett par år sedan, sade sig nästan 40 procent av en årskull överväga yrkesprogram, men valde ändå ett teoretiskt program, eftersom de var rädda för att snabbt låsas in på ett spår, eller för att ingen av kompisarna skulle välja praktiska utbildningar. Det är en stor grupp – och den motsvaras av en nästan lika stor grupp som trots studieförberedande gymnasieprogram, inte läser vidare på högskolan. Det verkar allt annat än ändamålsenligt. Varför ska det vara så?
Svaret lyder: För att medelklassmänniskor med högskoleexamen helst vill att deras barn ska bli medelklassmänniskor med högskoleexamen. Och föräldrars förväntningar påverkar givetvis om 15-åringarna väljer praktiska eller studieförberedande gymnasieprogram. Det är så dumt. Varför inte uppmuntra dem som tycks ha praktisk begåvning att fundera på yrken som snickare, pianostämmare, elinstallatör, fönsterreparatör eller kakelugnsmakare, bagare, trädgårdsmästare, florist, arborist, djurskötare, undersköterska eller svetsare?
Det är inte finare att kunna skriva en c-uppsats än att lära sig laga en trasig gesims, klä om en soffa eller bygga en gedigen köksinredning. Förmågan att plugga inför salstentor är inte mer högtstående än uthålligheten som krävs för att lära sig vad en elektriker behöver kunna. Det borde inte finnas någon statusskillnad mellan den bilmekaniker som kan diagnosticera problemen hos din bilmotor och den sjukgymnast som lyckas lokalisera orsaken till din ryggsmärta. Att kunna debattera på ett seminarium är inte ett ädlare mänskligt tillstånd än att som personlig assistent kunna lugna en upprörd och våldsam klient.
Människor som besitter kompetens, som sätter en ära i att utföra sitt arbete samvetsgrant och med finess imponerar, vad de än sysslar med. På samma sätt som fusk, inkompetens, slarv och nonchalans är föraktligt och demoraliserande var det än förekommer.
Danmarks socialliberala mittenparti, Radikale Venstre, vars profilfråga alltid har varit utbildning, är inte alls med på tåget den här gången. Martin Lidegaard, partiledaren, talar om att det kommer att skapas ett A- och ett B-lag. Han ignorerar därmed att det – enligt hans, inte så trevliga kategorisering – redan finns ett A- och ett B-lag.
Den S-ledda regeringens reformer syftar till att uppvärdera ”B-laget” och sudda ut den skarpa gränsen mellan ”lagen”. Hur kan en socialliberal vara emot det? I dessa tider? Vi står inför en AI-slakt på arbetsmarknaden. Gissa vilka som kommer att ryka först. Det är inte sophämtarna, möbelsnickarna eller takläggarna. Det är de som producerar sådant som är intill förväxling likt vad en AI-robot kunnat producera. Jag utesluter inte att mitt eget värv kan komma att anses överflödigt inom en snar framtid.
Den utbildningspolitik som kan tyckas bakåtsträvande är i själva verket framåtblickande.
Oftast tänker vi oss att arbetsmarknadens behov på sikt bestämmer vad vi utbildar oss till, men det omvända gäller också: att arbetsmarknaden formas av vad människor har för slags utbildningar och kan tänka sig att jobba med. Alla som arbetar med kvalitetssäkring, värdegrunder, varumärken, regelefterlevnad, hållbarhet, kundundersökningar, jämställdhetsanalys, HR, HBTQ-certifiering och internkommunikation, tycker att deras arbete är jätteviktigt och ser därför till att fler anställs på arbetsplatserna som kan arbeta med samma saker, på myndigheter och inom näringslivet.
På det sättet skapas ett arbetsliv som är baktungt av stundtals onödig byråkrati, medan kärnverksamheterna får gå på svältdiet och de offentliga kostnaderna aldrig slutar svälla. Vi får ett samhälle där allt färre vet hur man reparerar trasiga skor, trasiga tv-apparater, trasiga diskmaskiner och trasiga cyklar; där det är omöjligt att få köpa en tågbiljett av en verklig människa eller betala en räkning på ett fysiskt postkontor – medan hela arméer av kommunikatörer arbetar på avdelningarna som mäter och utvärderar svaren i de oräkneliga digitala nöjdhetsundersökningarna.
Vi behöver inte fler så kallade klassresor, vi behöver i grunden förändra synen på arbete.
