Ska de stora friskolekoncernerna få anställa lärare från utomeuropeiska länder som arbetar för lägre lön än svenska lärare?
Det vill SACO, där medlemsförbundet Sveriges Lärare ingår. Centralorganisationen är nämligen emot regeringens lönetrösklar och vill återgå till en mer oreglerad arbetsmarknad där arbetsgivare kan rekrytera utomeuropeisk arbetskraft utan myndighetsprövning.
När Migrationsverket och Arbetsförmedlingen presenterade deras gemensamma lista på 152 bristyrken som kan undantas från regeringens planerade höjning av lönekravet, reagerade SACO:s ordförande Göran Arrius, som menade att den långa listan var ett bevis för att regeringens politik med lönetrösklar är olämplig.
Men är det verkligen i fackens intresse att arbetsgivare tillåts gå utanför den svenska arbetsmarknaden och rekrytera arbetskraft till lägre kostnader utanför Europa? Genom EU:s inre marknad är det redan tillåtet att rekrytera inom Europa. Det kommer också att vara fortsatt tillåtet att rekrytera utanför Europa om man behöver spetskompetenser, där arbetgivaren är beredd att betala mer än medianlönen – idag 37 000 kronor. Det är ett relativt liberalt och öppet system som planeras.
Ett höjt lönegolv skulle skydda svenska löntagare mot lönedumpning. Det går att förstå varför flera arbetsgivarorganisationer och Svenskt Näringsliv är emot. Men varför skulle ett fackförbund opponera sig? Ett argument SACO lyfter på sin hemsida är att man anser att det skulle bryta mot den svenska modellen att ha lagar och förordningar om lönetrösklar för arbetskraftsinvandrare. Det är en märklig argumentation, eftersom den svenska modellen gäller de som är inne på den svenska arbetsmarknaden. Det är staten som ska upprätthålla landets gränser och måste få ha något att säga till om när det gäller vem som kommer in i landet. Arbetsmarknadspolitik och migrationspolitik bör hållas isär. För det är väl inte arbetsgivarorganisationerna som ska bestämma storleken på arbetskraftsinvandringen?
SACO:s hållning i frågan om arbetskraftsinvandring visar hur snett den svenska debatten har hamnat. I fredags kom färska siffror från SCB. I juni låg arbetslösheten i Sverige på 8,7 procent. Det är mer än en halv miljon människor som inte går till jobbet varje morgon. Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens lista anger brist på yrken som kock, vårdbiträde, undersköterska, taxiförare och städare. Det vill säga yrken där arbetslösa med rätt insatser snabbt skulle kunna utbildas och anställas. Att i stället fylla dessa roller med utomeuropeisk arbetskraft till lägre löner sänder signalen att det är viktigare att hålla kostnaderna nere än att investera i den befintliga arbetskraften.
Man kan notera att även gymnasielärare, grundskolelärare och förskolelärare finns med på listan över bristyrken. Hur ska vi någonsin kunna åtgärda lärarbristen i Sverige om de stora skolkoncernerna tillåts anställa lärare från utomeuropeiska länder för att arbeta för lägre löner än sina svenska kollegor? En sådan politik borde inte ligga i Sveriges Lärares intressen, och därmed heller inte i SACO:s.
Den svenska partsmodellen, som SACO säger sig värna, bygger på balans mellan arbetsgivare och löntagare. Att ge arbetsgivare frihet att anställa utomeuropeisk arbetskraft utan lönekrav tippar den balansen till arbetsgivarnas fördel.Att ta bort lönetrösklar och återinföra en oreglerad arbetsmarknad skulle skapa en situation där löner pressas ned och arbetsvillkor försämras.
Regeringens höjning av lönetröskeln är ett sätt att säkerställa att arbetskraftsinvandring inte används för att dumpa löner. SACO bör, istället för att motsätta sig detta, driva på för höjda löner i bristyrken, samt för att arbetslösa i Sverige får möjlighet att utbildas för dessa jobb. Det är en linje som bättre skulle tjäna både medlemmarna och samhället i stort.
