Vanligtvis så här i december tittar vi på SVT:s julkalender från 1989, den med privatdetektiv Ture Sventon, hans flygande matta, herr Omars bugningar och fröken Janssons obetalbara mimik. Den blir bättre och bättre för varje år, det tycker alla i familjen. Vi kompletterar med Pettson och Findus från 1993 eller kanske Pelle Svanslös från 1997. Icke så detta år.
På kvällarna efter middagen tittar vi på årets julkalender, skapad och producerad här och nu, i modern tid, i nådens år 2025. Det känns lite ovant. Men vi sitter som trollbundna allihop, av lite olika skäl. Ingen hör vad Bildsköne Bengtsson mumlar fram, men barnen skrattar ihjäl sig åt såväl Gustav Vasa och danskarna som Överhults ondsinta turistchef, Cindy Olsen.
Själv sitter jag med en liten klump i halsen och följer tioåriga Clints desperata jakt på en pappa som försvann under mystiska omständigheter en jul för fem år sedan.
Sällan har väl en public service-publicerad julkalender speglat en underliggande kulturell smärta så väl som ”Tidstjuven”. Pappa har försvunnit. Han låtsades gå ut för att köpa tidningen – men kom aldrig tillbaka. Fadern är borta.
Samtidigt läser jag om de senaste turerna i donatorskandalen i Halmstad. En kvinna som började leta efter sin biologiska pappa upptäckte att något inte stämde och 2023 avslöjades en vansinnig historia om en läkare som tagit sperma från fertilitetsutredningar och använt till att inseminera barnlösa kvinnor på 80- och 90-talet.
Ett trettiotal barn kom till på det här sättet. De berövades rätten att få veta sitt ursprung, och män som aldrig önskat att bli donatorer blev ofrivilligt biologiska pappor till barn de inte fick träffa eller ens kände till. Bara en psykopat kan väl göra något sådant. Läkaren är tyvärr död och kan inte ställas till svars för sina handlingar.
Det finns gott om liknande skräckhistorier, om läkare som använder sin egen sperma, om män som medvetet söker upp olika kliniker och donerar sperma till hundratals kvinnor, och om människor som i jakt på sina genetiska rötter blir varse det ena syskonet efter det andra.
I veckan rapporterade SVT om en dansk donator som har upptäckts bära på en mutation som kan orsaka cancer. Mannen är tydligen far till åtminstone 200 barn och flera fall av dem har redan diagnosticerats med cancer. Minst 22 svenska barn är berörda.
Få saker är så starka som en ouppfylld barnlängtan. Människor kan lägga allt annat engagemang åt sidan och fokusera på detta enda: att få ett barn. Det kan handla om pengar, om långa resor, om plågsamma hormonbehandlingar, om emotionellt omvälvande adoptionsprocesser, om att mixa sina egna gener med en främlings – eller rentav att hyra en främmande kvinnas livmoder för ett så kallat surrogatmödraskap.
Med jämna mellanrum läser vi om hur kvinnor i fattiga länder lurats att ge ifrån sig sina barn, eller rentav bestulits, om kvinnor som lockas att bära ett genetiskt främmande barn åt människor på andra sidan jordklotet, i hopp om att kunna betala sina räkningar.
Vi hör om skandaler som den i Halmstad. Men det är underligt hur lite vi pratar om det uppseendeväckande i att svensk offentligfinansierad sjukvård överhuvudtaget ägnar sig åt att framavla barn som kommer att leva avskurna från sitt biologiska ursprung.
Ingen pratar om rotlösheten, om rädslan för att råka dejta ett halvsyskon, om att inte ha en pappa. Mycket forskning visar att personligheten i stor utsträckning påverkas av gener. Det är ingen liten sak att växa upp utan tillgång till den eller de personer som förklarar vem man är och hur man ser ut, utan att kunna spegla sig i dem; att veta att de finns – men någon annanstans.
Årligen föds ungefär 100 bebisar efter äggdonation. Och sedan singelinsemination blev lagligt i Sverige 2016 föds nu 700 barn varje år som inte har någon kontakt med sin pappa och som först när de fyllt 18 år kan få veta hans identitet – i alla fall om behandlingen skett i Sverige eller något annat land där praxis är öppen donation. Barn som tillkommit i exempelvis Danmark får kanske aldrig reda på vem pappan är.
Med allra största sannolikhet kommer Clint hitta sin pappa den 24 december. Då blir det klang och jubel i Kråksjö, alla frågor besvaras och jag kommer att gråta en skvätt. Men framför tv-apparaterna runtom i Sverige sitter barn som fortsätter att sakna sin pappa, barn som undrar om man skulle kunna trolla fram honom med en sån där tidskikare som Clint har.
En del av julevangeliet handlar om en man som frivilligt blev far till en pojke som inte var hans. Josef är en hjälte. I alla tider har det funnits barn som behöver en ställföreträdande far. Och att vårda sig om de faderlösa är en av de äldsta judisk-kristna plikterna.
Faderskap är inte bara något biologiskt och/eller juridiskt. Det är också att skydda, att uppmuntra och att vara en moralisk förebild för ett barn. Man kan så att säga utöva faderskap på olika sätt och i olika slags relationer. Det kan förstås vara som styvfar, bonuspappa eller familjehemspappa, men också som farfar eller morfar, som lärare, tränare eller ungdomsledare, som farbror, morbror eller storebror.
Det kan vara något att tänka på den här julen.
