Bara under den pågående mandatperioden har det skapats inte färre än tre separata utbrytarpartier från Vänsterpartiet. Samtliga kretsar kring hur partiet hanterar Israel-Palestinakonflikten.
Linköpingspolitikern Björn Alling och tidigare riksdagsledamoten Jeanette Escanilla grundade partiet Solidaritet. I samband med lanseringen förklarade Alling i intervjuer att partiet förordar en ”enstatslösning”. Ni kan gissa vad som avses.
Lokalpolitikern Kristofer Lundberg i Göteborg uteslöts för sitt prisande av terroristorganisationen PFLP. Även han avsåg att grunda ett parti, berättade han i samband med uteslutningen.
Nu har de senaste uteslutna V-politikerna, riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas, gått ut med att de ska skapa ett nytt parti eller partiliknande projekt. Man behöver inte vara synsk för att förstå att fokus på Israel kommer att vara tyngdpunkten i deras politik.
Alla dessa V-politiker agerar gåtfullt på två sätt. För det första gör de en konflikt utanför Europa till huvudnummer i svensk politik. För det andra verkar de på fullt allvar tro att det hjälper deras sak att ständigt bilda nya, i nästan alla avseenden identiska vänsterpartier som ingen minns namnet på längre än vad de åt till frukost häromdagen.
Underliga prioriteringar och val av strategi. Samtidigt är det kanske det mest vänsterpartistiska man kan göra, att skapa nya partier och göra omvärlden till ideologisk vattendelare.
Om det finns någon konstant i Vänsterpartiets historia så är det att det sker delningar med ojämna mellanrum.
Partiets själva grundande var en konsekvens av en utbrytning från Socialdemokraterna. År 1917, liksom nu, var det en falang som ansåg att partiet var för slätstruket. En grupp bröt sig ut och grundade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV). De fick med sig hela 15 av Socialdemokraternas riksdagsledamöter.
Det nya partiet drabbades snart av stora interna splittringar, en del medlemmar återvände till Socialdemokraterna, de som återstod bytte namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Det har funnits inte färre än sex partier med det namnet under 1900-talet.
Bara några år senare, 1929, var det dags igen. Då handlade det om lojaliteten till Sovjetunionen (vilket skulle bli föremål för fler konflikter). Partiet delades i två. De som ville driva en gentemot Sovjet oberoende politik bildade Socialistiska partiet. Detta parti utvecklades under andra världskriget till att bli ett nazistiskt parti.
Det mot Sovjetunionen trogna partiet, SKP, hängde efter kriget kvar i svensk politik och fick nästan två decennier av lugn innan det var dags igen. På 1960-talet skedde ytterligare en partisplittring, utöver namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK).
De mer kinatrogna (och antisovjetiska) lämnade och bildade KFML, Kommunistiska förbundet Marxist-Leninisterna. Men det var inte slut med konflikter kring utrikes lojaliteter. 1977 delades VPK ytterligare en gång, då bildades Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Två riksdagsledamöter följde med ut på en kort ökenvandring som inte ledde någonvart.
När relationen till Sovjetunionen, det maoistiska Kina och frågor om marxistisk renlärighet i någon mån var avgjorda, och radikalerna lämnade för mindre sekter och organisationer utan några större framtidsutsikter, blev det med kommunistiska mått mätt ganska lugnt i VPK. Fram tills vår tid.
Även om Sovjetunionen är i backspegeln så är Mellanöstern och den monomana upptagenheten med Israel kvar. Den ideologiska käpphästen har man haft alltsedan efterkrigstiden då Sovjetunionen under Stalin och senare Chrusjtjov gjorde slut med den nybildade judiska staten.
Först handlade det om Stalins enorma misstro mot judars inflytande i partiet, vilket ledde till utrensningar, skådeprocesser och avrättningar av personer som påstods vara opålitliga sionister. Att det just skulle vara sionismen Sovjet opponerade sig emot och inte någon annan av de många nationella frihetsrörelserna under 1900-talet föll sig rätt naturligt.
Israel stod först Sovjet nära på 1940-talet men kom snart att liera sig med USA, Frankrike och Storbritannien. Samtliga borgerligt-imperialistiska fiender till Sovjetunionen. Under Chrusjtjov ställde sig sovjet på de arabiska nationalisternas sida och så var den frågan, från ett vänsterperspektiv, avgjord in i vår tid.
Att den svenska kommunismen lydigt skulle följa i Sovjets ideologiska spår var självklart. Men även om Sovjetunionen försvann så gjorde inte dess politiska vägval det. I Sverige kvarstår Israel-Palestina vidare som den eviga frågan. Och besattheten av sionism lever vidare genom politiker som Lorena Delgado Varas som inte tycks kunna fokusera på något annat.
När det hörs något om Vänsterpartiet numera så handlar det enbart om Israel-Palestina och hur långt partiföreträdare går i denna fråga. Det är förstås ett problem för ett riksdagsparti i Sverige om hela dess politik överskuggas på det här viset.
Om relationen till Sovjetunionen och frågan om marxist-leninistisk renlärighet var det som splittrade vänstern under 1900-talet så är rätten att liera sig med PFLP och dela konspirationsteorier rörande judar och sionister den stora stridsfrågan för 2020-talet. Så lär det fortsätta under överskådlig tid.
Och medan utbrytarpartierna, för att maximera sitt genomslag, bör förenas i en enda stor antisionistisk front (de kan rekrytera den tidigare socialdemokraten Jamal El-Haj, som även han bildat ett nytt parti) så gör Nooshi Dadgostar klokt i att avsluta uteslutningsprocesserna i god tid innan valrörelsen drar igång.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
