Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Västlänksmotståndet väckte liv i demokratin

Två nyutkomna böcker beskriver hur det gick till när en tågtunnel blev mittpunkten i Göteborgspolitiken under ett helt decennium.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För sex år sedan beskrev den moderate politikern Johnny Magnusson Västlänksmotståndarna som en "religiös sekt". Men det som skulle vara så enkelt – miljarder kronor från staten för en göteborgsk tågtunnel – blev i stället ett demokratiskt fiasko och gav upphov till en folkrörelse.

Demonstrationer, ständiga namninsamlingar, arga brev och mejl kom i en strid ström. Till slut kunde inte politiker som Magnusson dölja sin frustration över att medborgarna inte visste sitt eget bästa. Det kokade över.

Och medan politikerna i kör talade sig varma för tunnelbygget och miljoner plöjdes ned i kommunikatörstjänster som skulle understödja beslutet så växte missnöjet till den grad att det förändrade den politiska kartan i Göteborg.

Göteborgspolitikerna insåg till slut, den hårda vägen, det många andra politiker blivit varse på 2000-talet: politiskt beslutsfattande kan inte vara en skyddad verkstad. Politiska visioner som låter bra på pappret måste få något mått av demokratisk legitimitet för att inte utgöra en grogrund för missnöje under lång tid.

På den här punkten har en del Göteborgspolitiker varit självkritiska. Det erkändes av vissa politiker att ”kommunikationen” kring västlänken inte har varit optimal. Men det är att förminska problemet. Det var inte något fel på kommunikationen. Den har varit mer än tydlig. Problemet är nog snarare att det som kommunicerats helt enkelt inte köptes gick hem hos många göteborgare.

Att politikerna som drev på för Västlänken inte vek sig för kritik gjorde nog bara saken värre. Snarast stärktes motståndarna i sin övertygelse.

Läser man den nyligen utkomna boken ”Tågtunnelmysteriet i Göteborg”, skriven av ett stort antal Västlänksmotståndare organiserade i GKMA (föreningen Göteborgs kultur- och miljöarv), förstår man också varför motståndet varit så ihärdigt.

Västlänksmotståndarna har inte motiverats av att deras bakgård skulle bebyggas utan att de upplevde att deras stad skulle sargas - helt i onödan - samtidigt som en rad nödvändiga investeringar i kollektivtrafik skulle skjutas på framtiden.

Det handlar inte om att vara motvalls för sakens skull, vilket en och annan politiker hävdat. Kritiken har byggt på en djup övertygelse att kostnaden för Västlänken aldrig kommer att tas igen i tidsbesparingar för resande.

Det är en bok som stadens politiker, Demokraterna och SD undantaget, nog helst skulle slippa läsa. Västlänken är för majoriteten av kommunfullmäktiges ledamöter lagd till handlingarna. Det är inget att bråka om nu, menar de.

Likadant känner de nog om den av Mats Lövgren skrivna ”Västlänken – en debattbok om ett urspårat projekt” som skildrar hur det gick till när Göteborg fick sin oälskade tågtunnel. Även den försöker sammanfatta turerna bakom att Göteborgspolitikerna enades om Västlänken.

Oavsett hur man ställer sig till tunnelbygget är dess själva tillkomst ingen stolt episod i Göteborgs historia. Politikerna uppvisade ett stort mått av arrogans. Västlänksmotståndarna utmålades som knäppa haverister. Protester ignorerades och avvikare inom partierna förstod snabbt att det inte var någon idé att ifrågasätta.

Läser man de många politiska uttalanden – och dessa citeras flitigt i båda böckerna – som gjorts genom åren rörande Västlänken framträder samma trosvissa utsagor: Utan tågtunneln ”äventyras” Göteborgs framtid. Det är ett ”nödvändigt projekt”, helt oumbärligt för Göteborgs utveckling som en attraktiv stad. Det är som att politikerna, oavsett parti, gått samma kurs i hur Västlänken ska kommuniceras enhetligt.

Nog låter de rätt mycket som medlemmar av en religiös sekt som uttalar sig, för att låna Magnussons ord. De låter i alla fall inte som en samling folkvalda från olika partier som oberoende av varandra utgick från ett självständigt tankearbete kring projektet. Snarare hade en majoritet av politikerna, från såväl vänster- som högerblocket i Göteborg köpt exakt samma retorik och argument som de sedan upprepade till leda.

Trots att dessa två böcker i högsta grad är partsinlagor är de lärorika för alla som vill förstå vad som hände när Göteborg skakades politiskt under flera decennier. De beskriver något mer än ett infrastrukturprojekt. I själva verket utgör de en delberättelse i det stora epos om 2000-talets konflikt mellan folk och elit och vad som händer när den senare gruppen gör ned och ignorerar den förstnämnda.