Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den franska nationalförsamligen, där den moderna vänster-höger-skalan en gång föddes på 1800t-talet. Bild: Francois Mori

Vänster och höger med nytt innehåll

Den klassiska fördelningspolitiska vänster-höger-skalan förändras och innehåller numera helt nya konfliktdimensioner. Det innebär sannolikt att svensk politik snarare kommer bli ännu rörigare framöver.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Till slut vinner alltid höger-vänster, heter det inom statsvetenskapen. De senaste åren har det talats om hur den fördelningspolitiska höger-vänster-konflikten, med sakfrågor som skatter och välfärdsstatens omfattning, fått konkurrens av en kulturell konfliktdimension relaterad till frågor som migration och nationalstatens ställning.

Det är emellertid långt ifrån första gången höger-vänster utmanas. Miljöfrågorna och kärnkraften, men också EU-medlemskapet, är exempel på konflikter som initialt kluvit höger-vänster. Successivt har de dock inlemmats i höger-vänster-konflikten.

Högerpolitiker vurmar för kärnkraften medan kritikerna ofta står till vänster. Miljöpolitiken liksom diskussionen om EU:s framtid utmärks idag av att både höger och vänster erbjuder lösningar grundande i sina respektive politiska traditioner.

Vi har också sett hur nya partibildningar som initialt sagt sig stå bortom höger och vänster med tiden kommit att anpassa sig till politikens dominerande konfliktlinje. Det gäller både Kristdemokraterna och Miljöpartiet som med åren hittat stabila positioner till höger respektive vänster.

Den enklaste förklaringen till höger-vänster-konfliktens absorberande kraft handlar om att all politik förr eller senare kokar ner till frågan om offentliga inkomster och utgifter. Därmed tvingas alla partier som vill göra sakpolitiska avtryck förhålla sig till den grundläggande fördelningspolitiska konflikten.

Detta är värt att hålla i minnet när vi talar om hur GAL-TAN-dimensionen ritar om den politiska kartan. GAL-TAN, som ska utläsas som spänningen mellan å ena sidan gröna, alternativa och frihetliga och å andra sidan traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar handlar om frågor som invandring och kulturell identitet, men också indirekt om parlamentariska förhållningssätt till högerpopulistiska partier.

Den kulturella konfliktlinjens betydelse understryks inte minst av vinterns regeringsbildning. Om den enbart skett utifrån fördelningsdimensionen skulle moderatledaren Ulf Kristersson med största sannolikhet ha blivit statsminister.

En hel del talar emellertid för att höger-vänster-konflikten på lite sikt kan komma att absorbera även dagens kulturella konfliktdimension.

Professorn i statsvetenskap Henrik Oscarsson, vid Göteborgs Universitet, menar utifrån resultatet av SOM-institutets mätningar att det finns tecken på att en sådan process håller på att äga rum.

Över tid syns en förändring där “högerståndpunkter går allt tydligare hand i hand med restriktiv inställning i frågor om flyktingmottagning, och vänsterståndpunkter allt tydligare hand i hand med generös inställning”, konstaterar Oscarsson i uppsatsen “Det svenska partisystemet i förändring” (2017).

Ett annat tecken på detta är hur Centerpartiets väljare i SVT:s Valu successivt rört sig vänsterut sett till hur de placerar sig på höger-vänster-skalan. Detta har skett samtidigt som partiet skaffat sig en allt tydligare profil i ena änden av GAL-TAN-skalan.

I den andra änden kan man se hur Sverigedemokraternas väljare placerar sig allt tydligare till höger. En annan undersökning, som Institutet för framtidsstudier låtit göra, visar även att väljarna som lämnat Socialdemokraterna till förmån för SD ställer sig tydligt till höger i den ekonomiska politiken.

När allianssamarbetet var som starkast märktes framväxten av en stark alliansidentitet bland de fyra borgerliga partiernas väljare och medlemmar. Man försvarade varandra, tidigare konflikter glömdes bort och det syntes en sakpolitisk konvergens mellan partierna.

Det understryker hur politiska identiteter även formas av de sammanhang och samarbeten partier ingår i. Därför blir det exempelvis intressant att se om januariöverenskommelsen kommer att leda till att Centerpartiets och Liberalernas väljare på lite sikt kommer att uppleva en tydligare gemenskap med Socialdemokraterna.

Kanske är det vi nu ser konturerna av nya blockidentiteter. Höger-vänster lever vidare som de centrala begreppen, men fylls ännu en gång på med delvis nytt innehåll. Det är lätt att se två väljargrupper komma i kläm.

Socialdemokrater som vill se en restriktiv invandringspolitik och ekonomisk vänsterpolitik och tidigare alliansväljare som vill ha ekonomisk högerpolitik, men känner sig obekväma med högerpopulistiskt och nationalistiskt sällskap.

Den som hoppats att januariöverenskommelsen skulle innebära slutet på en stökig period i svensk politik lär bli besviken.