På frågan om vilka samhällsfrågor som engagerar unga mest toppar sjukvården (30 procent), Skola och utbildning (28 procent) och brottslighet (25 procent). Detta kan man läsa om i en färsk mätning från Ungdomsfokus, som utkommit varje år sedan 2015.
Det är på många sätt ett intressant resultat eftersom det helt överlappar med befolkningen i stort. Tar man del av Novus mätning från april månad så är det Vård, skola och brottslighet som är topp tre, följt av invandring och integration.
Den stora och iögonfallande förändringen som har skett bland de unga i Ungdomsfokus studie är klimatfrågans och jämställdhetens roll. 2019 rankade mer än hälften av de unga kvinnorna klimatet som den viktigaste politiska frågan, siffran bland männen var 34 procent.
Sex år senare är de siffrorna nere på 15 respektive 13 procent. Klimatfrågan är på trettonde plats i rankingen. Nästan lika intressant som att det skett en så dramatisk minskning är att det numera är lika mellan kvinnor och män.
Annars har vi vant oss vid att det existerar ett sorts könsgap mellan män och kvinnor politiskt, det gör det fortfarande om man tittar på partisympatier, men tydligen inte när det kommer till värderingen av klimatfrågans centrala roll bland unga.
Intressant är också att efter en dipp i framtidstron mellan 2020 och 2022 så har den ökat till nivåerna som rådde under 2010-talet. Det är en inte alltför radikal tolkning av det resultatet att om man är övertygad om att vi står inför en förestående apokalyps på grund av klimatförändringar så har man samtidigt inte särskilt gott hopp om framtiden.
Är de svenska resultaten isolerade eller sker det något liknande i andra delar av världen?
En intressant studie som inte direkt liknar den svenska men som visar att åren 2019–2022 var rätt speciella, ur ett politiskt perspektiv, är den som nyligen utfördes av den kanadensiske statsvetaren Eric Kaufmann.
På en rad amerikanska universitet har man under flera år genomfört en rad opinionsmätningar. Bland annat har man ställt frågan om hur unga identifierar sig – som kvinnor, män eller något helt annat?
Det intressanta är att från en topp runt början av 2020-talet, då närmare 10 procent av studenterna identifierade sig som ”icke-binära,” det vill säga som varken män eller kvinnor så är den siffran nu nere på 3–5 procent igen, vilket var snittet tidigare under 2010-talet.
Kan man se någon sorts motsatt rörelse – mer religiositet eller ändrad politisk uppfattning? Inget sådant. Det enda som faktiskt förändrats, signifikant, är att det mentala välbefinnandet, som var på väg ned under hela 2010-talet och var på botten under pandemin, har förbättrats något.
Vad som är korrelation eller orsakssamband lämnar Kaufmann osagt, studien reder inte ut det.
Liksom i den svenska studien så verkar unga, definierat som de i studentålder, blivit mer lika snittbefolkningen, efter att under ett par år haft politisk-ideologiska uppfattningar som skiljt sig från snittet.
Något som kompletterar resultatet kring icke-binära, och dessutom får konsekvenser för vården, är de siffror psykologen Jean Twenge analyserat angående unga som definierar sig som transsexuella.
Det skedde under början av 2020 en dramatisk ökning av unga i Västvärlden som definierade sig transsexuella. I Sverige har vi kunnat se denna ökning alltsedan början av 2010-talet.
För vissa har denna ökning, samt det större antal unga som sökt sig till vården för att få hjälp med könsbyte, varit ett tecken på att stigmat kring transsexualitet brutits. En annan tolkning är att det helt enkelt låg i tiden, det var socialt inte bara accepterat utan även i vissa kretsar uppmuntrat.
Som Twenge visar så skedde det en exponentiell ökning under början av 2020-talet (parallellt med ökning av de som identifierade sig som ”icke-binära”). Ökningen är lika dramatisk som minskningen. Bland personer födda år 2000 så betecknar sig 5,5 procent som transsexuella. Bland de som är födda 2005 så är den siffran nere på 2 procent.
Det är fortfarande mycket högre än bland dem som är födda 1970–1980-talet (0,5–1 procent), men knappast uppe på det historiskt höga 5,5 procent.
Vad alla dessa studier visar är att politiska, ideologiska i även personliga trender går i vågor. Det fanns inget förutbestämt med det som rörde klimat, genus och identitet, att allt fler med tiden skulle bli ”mer” ideologiskt övertygade inom dessa områden. Nu råder snarare motsatsen.
Det som förenar många av dessa mätningar är att runt åren 2019–2023 så händer det mycket inom politiken, bortom det sakpolitiska. De ideologiska trenderna till vänster kretsar i stor utsträckning om miljö, identitet, kön, genus och ras.
Sedan förändras det. Unga blir mer som befolkningen i stort. Det handlar inte bara om att de blev äldre, faktum är att de yngre i de mätningar Kaufmann och Twenge analyserat, är mer lika snittet. Vi fick år 2020 vår egen 68-generation. Men det efterkommande generationerna tycks inte följa i deras spår.
Tog man del av det svenska skolvalsresultat från 2022 så kunde man se att de som röstade i grundskole- och gymnasievalen var betydligt mer höger än deras äldre kamrater som var studenter. Den politiskt-ideologiska radikalismen från 1968 ebbade ut och något liknande tycks ske i vår tid.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
