Socialdemokraterna har inte direkt toppat laget inför EU-valet. Förstanamnet – Heléne Fritzon – är inte direkt något dragplåster. Trots att hon var migrationsminister i ett och ett halvt år fram till januari i år är hon tämligen okänd för flertalet. Kanske är det förklaringen till att hon de senaste månaderna försökt profilera sig som den som ”ska ta kampen mot högerextremismen” i Europa. Frågan är rena sockervadden för en politiker som vill framstå som relevant, i brist på annat.
Självfallet är ambitionen behjärtansvärd, men man måste också ha en idé om hur "kampen" ska gå till och vad det är man åsyftar. Socialdemokraternas Europapolitik är allt annat än glasklar på den punkten. Luddigt tal om att värna löntagarnas rättigheter är inte övertygande. Sambanden här är långt ifrån så givna som S vill ge sken av. Något tydligt samband mellan arbetsmarknaden och framväxten av högerpopulistiska partier är faktiskt svårt att se, åtminstone om man håller sig till vad som är möjligt att påverka politiskt.
Socialdemokraternas nymornade intresse för högerextremismen framstår vid närmare påseende som ett utanpåverk, i hög grad motiverat av strategiska och opportunistiska intressen. För S är det inte minst en fråga om inrikespolitik. Konfliktlinjen ska dras upp mellan de nya samarbetspartierna C och L och deras forna allianskamrater i M och KD. Här passar ”kampen mot högerextremismen” som hand i handske, hur lite den än har med M och KD att göra.
Konkret har S väldigt lite att erbjuda för att bekämpa högerextremism. Den gamla S-käpphästen att EU:s medlemsländer ska dela lika på flyktingmottagandet har inga realistiska chanser att gå igenom. Skulle förslaget genomföras lär det snarast spä på främlingsfientligheten och EU-motståndet i de länder som vill bevara sin suveränitet i migrationsfrågan.
Den andra profilfrågan som Socialdemokraterna går till val på är miljö och klimat. Här har S en något större trovärdighet. Partiets tredjenamn – Jytte Guteland – för övrigt den enda av toppnamnen som ställer upp för omval, har jobbat med frågorna i Bryssel de senaste fem åren. Men samtidigt konkurrerar S med både Miljöpartiet och Centern, två partier som har högre trovärdighet i miljöfrågor. Socialdemokraternas mest handfasta förslag på miljöområdet förefaller vara att underlätta tågresor till Europa.
Tågresor till Berlin liksom kampen mot riktiga och påhittade brunskjortor ute i Europa kan sägas vara budskap som riktar sig till S nya väljare i den urbana medelklassen. Men det är ändå den tredje profilfrågan – arbetsmarknaden – som ligger närmast partiets själ. Det får sägas vara andranamnet, Johan Danielssons, frågor. Han presenteras till och med av LO som ”deras” kandidat.
När Danielsson i rapporten ”Hotet mot den svenska modellen” ska måla upp konfliktlinjen mot högern skarvar han dock så friskt, och utelämnar så mycket av väsentliga fakta, att inte ens en garvad ledarskribent kan låta bli att bli lite generad.
Det så kallade vägpaketet som antogs av EU-parlamentet i början av april innebär hårdare krav på hur mycket utländska lastbilar och chaufförer kan vistas och arbeta i Sverige till hemlandets löner. De nya reglerna ska motverka lönedumpning. Här försöker Danielsson måla upp en konflikt trots att samtliga svenska EU-parlamentariker röstade för förslaget. Att SD:s toppnamn Peter Lundgren, som själv är gammal lastbilschaffis, nästan bara jobbat med de här frågorna hindrar inte heller Danielsson från att utmåla honom som löntagarfientlig. Lite fräckt kan man tycka.
Retoriken är nästan lika ohederlig kring det så kallade utstationeringsdirektivet och Lex Laval. Här handlar det om vilka regler som ska gälla för utländsk arbetskraft som tillfälligt arbetar i Sverige. Nu är det M och KD som utmålas som de stora bovarna, trots att bägge dessa partier står bakom principen att lönerna ska motsvara svenska kollektivavtal. De vill bara inte ge facket makt att tvinga på företagen svenska avtal, vilket i praktiken försvårar konkurrensen. I sak har inte upphävandet av Lex Laval ändrat något substantiellt. Frågan gäller snäv facklig makt.
I övrigt är det tydligt att Socialdemokraternas är beredda att ge EU ökad makt över allt som ligger i linje med partiets värderingar – från socialförsäkringsfrågor till HBTQ-rättigheter. Det är en tanklös hållning som öppnar för andra att tvinga på oss regler vi inte vill ha. Men det är trots allt något som kan utvecklas till en riktig konfliktlinje - till skillnad från det nuvarande skramlet.
