Det är lätt att få intrycket att den nya amerikanska administrationens ekonomiska politik inte följer någon plan eller logik. Hoten om tullar och tariffer mot omvärlden, eller de plötsliga nedskärningarna, kommer huller om buller. Olika besked, ibland direkt motstridiga, avlöser varandra. Förvirringen i både USA och omvärlden är stor.
Men det går att skönja en röd tråd i det som sker. En viktig ledtråd ges i en intervju med USA:s finansminister Scott Bessent. Han återberättar ett samtal han hade med Trump första gången de träffades i Florida. Trump hade då ställt frågan till Bessent om hur ”Vi får ned statsskulden och underskotten utan att orsaka en recession”.
Avsikten med Trumps ekonomiska politik är att få ned den amerikanska statsskulden, som är mycket hög, och de federala underskotten, som har ökat drastiskt sedan 2020. Huruvida det går att göra utan en recession återstår att se.
Den amerikanska börsen har hittills i år gått ned kraftigt, den amerikanska riksbanken spår blygsamma tillväxtsiffror de kommande tre åren, omkring 1,8 procent, och inflationen minskar bara långsamt.
Hur ska det egentligen gå ihop? Enligt Scott Bessent försöker administrationen göra ett par svåra saker samtidigt: få till en treprocentig tillväxt och ett underskott på maximalt tre procent, samtidigt som statsskulden minskar. Medlet är alltifrån nedskärningar till mer, för USA, fördelaktiga handelsavtal med omvärlden.
Priset som betalas är skakiga börser, potentiellt ökande inflation som en konsekvens av handelstullarna, och förstörda relationer med många tidigare allierade. Men målet är smärtan värd, som Trump uttryckte saken när han fick frågan om USA är på väg in i en recession.
Det som sker är en sorts ekonomisk revolution som bara till viss del har någon historisk förlaga. Lyssnar man till kretsen kring Trump så återkommer ofta Ronald Reagans ekonomiska politik under 1980-talet som föredöme. Då fick man bukt med 1970-talets envisa inflation och fick till ett par år med ordentlig tillväxt.
Men förutsättningarna är annorlunda nu. Då, under Reagan, var statsskulden ännu låg och USA:s andel av världsekonomin betydligt större. I dag är det amerikanska imperiet, trots dess ekonomiska och militära muskler skuldsatt.
Det går troligtvis inte att lösa bara med handelstullar och kaosartade nedskärningar i marginalen. Just därför är Trumps och Bessents målsättningar betydligt mer djupgående än så – de vill helt omdana den amerikanska ekonomin.
För att förstå vad de tillsammans försöker åstadkomma är det värdefullt att se vad Bessent uttryckte innan han ens var tilltänkt som amerikansk finansminister. Det var nämligen hans analys av läget som gjorde att Trump fick upp ögonen för honom.
I ett tal från juni 2024 kritiserade Bessent skarpt ”Bidenomics”, det vill säga Joe Bidens ekonomiska stimulanspolitik för att vara ”centralplanering” som leder till prischocker, ihållande inflation och försämrad levnadsstandard.
Bessent kritiserade Bidenadministrationen för att ha svarat överdrivet på den externa chock som covid 19-pandemin innebar. Sådana händelser – som egentligen inte orsakas av några problem inom ekonomin – anser Bessent inte ska leda till vidlyftiga stödpaket.
Han har en poäng. För svaret på det som skedde i mars månad för fem år sedan, när pandemin verkligen slog till med full kraft, var ett stödpaket som saknade motsvarighet i amerikansk historia, 5 biljoner dollar under två år. Ungefär lika mycket som USA spenderade totalt under hela Andra världskriget, justerat för inflation.
Men Bessent missar något, för den som faktiskt började med denna historiska satsning var Trump, i början av 2020, medan Biden bara accelererade pengarullningen.
Stimulans av ekonomin behöver uppenbarligen inte enligt Bessent vara fel, per definition. Men görs det alltför ofta, och i synnerhet när ekonomin går hyggligt, vilket var fallet innan pandemin slog till, då riskerar stimulansen enbart att öka skuldsättningen och på sikt även inflationen.
Precis detta skedde efter stimulanspolitiken åren 2020–2021. Under 2022 väntade tvåsiffrig inflation och en sorts ekonomisk baksmälla. Och medan aktiemarknaden hämtade sig efter ett svagt 2022 – för att rusa under 2023 och 2024 – hamnade snittamerikanen på efterkälken.
Den mer skadliga konsekvensen av den historiska stödpaketet, hävdar Bessent, är att tillväxten på kapitalmarknaderna sprungit om tillväxten i den generella ekonomin. Annorlunda uttryckt: aktiers värderingar växer snabbare än ekonomin som helhet.
Ofattbara mängder pengar har, i stället för att främst stimulera konsumtion, samlats på kapitalmarknaderna. Samtidigt har inflationen, en konsekvens av kapitalinjektionen, urholkat lönenivåerna. Kapitalägare har haft ett par rekordår i USA sedan pandemin. Hundra dollar investerade i det breda amerikanska börsindexet S&P 500 år 2020 har till dags dato inneburit en vinst på 98,87 procent. En löntagare har som kontrast till detta – justerat för inflation – i snitt fått omkring fyra procent högre lön sedan 2020.
Inget av detta är egentligen nytt för Bidens tid vid makten, maktförskjutningen från löntagare till kapitalägare har pågått alltsedan tidigt 1990-tal i USA.
Något som illustrerar detta är den amerikanska aktiemarknadens andel av den totala amerikanska bruttonationalprodukten. Denna siffra besvarar frågan hur aktiemarknaden värderas jämfört med all annan ekonomisk aktivitet i samhället.
1991 var den 67 procent. I början av februari uppnåddes ett nytt rekord, 207 procent. Bortsett från hack i samband med IT-bubblan år 2000 och finanskraschen 2009 har aktiemarknadens storlek som andel av ekonomin ökat i tre decennier. Den skarpaste ökningen ägde rum mellan mars månad 2020 och november 2021, i spåren av Bidens stödpaket under pandemin.
Gigantiska injektioner av kapital i ekonomin räddar kapitalägarna på kort sikt, men gör inte löntagarna rikare.
Trump är förstås inte oskyldig till allt detta. Vi har facit från hans första mandatperiod. Likt tidigare republikanska presidenter kombinerade han skattesänkningar med fortsatt ökande statliga utgifter. Och det var dessutom Trump som drog igång det första omfattande stödpaketet under pandemin.
Vad talar för att Trump skulle agera annorlunda den här gången? Det återstår förstås att se. Men ett tecken på att denna mandatperiod är annorlunda är att den vanligtvis börskänslige Trump verkar helt obrydd om lidandet på aktiemarknaden. Det är ett nödvändigt ont under en ”övergångsfas" som han har uttryckt det.
Så låter det förstås alltid när en revolution pågår. När dammet lagt sig så får vi se resultatet och om det innebär en andra andning för den amerikanska stormakten eller självförvållad ekonomisk krasch.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
