I början av året var Europa, och inte minst Sverige, i chocktillstånd. Donald Trump hade tillträtt som president och han vilade inte på hanen. Den amerikanske presidenten tycktes överge Europa och Ukraina, och den globala handeln lamslogs av hot om höga tullar. En ny värld och en ny tid stod för dörren, verkade det som.
Även jag var övertygad om att nu var det slut; skilsmässan mellan USA och Europa verkade fullständig. Trump blev i praktiken en fiende till Europa, avslutade på egen hand den frihandelsordning som USA garanterat och ändrade den geopolitiska världsordningen.
Men det blev inte riktigt så.
Vad hände egentligen med världshandeln och marknaderna? Till en början var det en apokalyptisk stämning. Marknaderna bromsade in, ökad inflation och recession låg i korten. Det var kanske inte så konstigt att anta det. De första tullarna som aviserades var i vissa fall, som de mot Kina, på uppemot 150 procent. Men nästan samtliga tullar har efterhand, genom pauser och ändringar, sänkts till tio procent.
Det är visserligen fortfarande en väsentlig ökning från tidigare nivåer som var en liten bit över nollstrecket, men det är något annat än nivåer på mellan 30 och 40 procent som såg ut att bli det nya normalläget. Ännu är inte de definitiva nivåerna etablerade. Men något som är uppenbart är att Trump i regel använder tullhotet som en hävstång för att uppnå en rad olika mål; får han som han vill så sänks nivåerna.
Världsmarknaderna har svarat därefter. Kraschen mellan februari och april var skoningslös. Men sedan dess har i stort sett hela börsfallet återhämtats. Det var svårt att föreställa sig i början av april.
USA har heller inte lämnat sina europeiska militärbaser eller väsentligen minskat sin närvaro i omvärlden. Stödet till Ukraina har visserligen minskat, men inte så dramatiskt som först befarades. USA bidrog med 20 procent av Ukrainas militära utrustning i början av 2025. Dessa vapensystem, däribland Patriotbatterier som skyddar mot luftangrepp, är några av Ukrainas viktigaste. Jämför det med Europas andel (25 procent) och Ukrainas egen produktion (55 procent). Det sker en sorts överlämning till Europa.
Farhågorna i början av året om att USA skulle ignorera Natos artikel 5, den som stipulerar att medlemsländerna ska komma till varandras undsättning om de attackeras, har inte infriats. Artikel 5 bekräftades av Trump under det nyligen avslutade Nato-toppmötet med orden: ”Jag står bakom artikel 5, det är därför jag är här.”
Toppmötet var på ett sätt historiskt och jämförbart med ett av de första som Donald Trump besökte som amerikansk president, 2018. Då blev det förstås stor uppståndelse när Trump förklarade att Europa måste stå på egna ben militärt; det var inte hållbart att USA stod för en absolut majoritet av de militära utgifterna och därmed Europas säkerhet.
Det var inga nyheter – samma ord har yttrats av tidigare amerikanska politiker, men ingen hade gjort det så opolerat och rättframt. Trump blev förlöjligad och utpekad som dödgrävare av det transatlantiska samarbetet. Några radikala höjningar av de europeiska försvarsutgifterna blev det inte som svar; ingen trodde att han skulle förverkliga hoten. Alla i Europa tycktes därefter ha glömt vad Trump stod för gällande de europeiska militärutgifterna.
Sedan kom Ukrainakriget. Ledde det till någon akut upprustning i Europa? På sina håll, ja, exempelvis i Polen, Baltstaterna och Norden. Men någon generell, nödvändig och massiv upprustning har inte skett. Och det är faktiskt först nu, med en andra omgång av utskällningar och hot från Trump, som Nato-medlemmarna enats om ett femprocentsmål för militära utgifter som andel av bruttonationalprodukten.
I detta ingår visserligen satsningar på infrastruktur som krävs för att matcha expansionen av militäranläggningar och inköp av militärt materiel. Men det är ändå en makalös förändring från det tidigare målet på två procent av BNP till fem. Hade det skett utan Trumps hot och säregna förhandlingstaktik? Sannolikt inte. Det som tre år med storkrig i Europa inte kunde förändra gjorde Trump på några månader. Man kan tycka illa om tillvägagångssättet, men resultatet är som det är.
Mannen som blev utskrattad fick, sent omsider, som han ville. Plötsligt framstår Nato mindre som en europeisk livförsäkring, finansierad och garanterad av amerikanska skattebetalare, och mer som en faktisk medlemsorganisation där medlemmarna tar ett kollektivt ansvar för europeisk säkerhet. Under hela 2010-talet och fram till vår tid har USA stått för mellan 65 och 70 procent av Natos försvarsutgifter: det är uppenbart att det inte är hållbart på sikt. Men det kommer nu faktiskt att förändras.
Har Trump skakat om världen under 2025? Definitivt. På många sätt är det en kursförändring från tidigare amerikanska administrationer. Men förändringen är inte fullt så dramatisk som det gick att få intryck av under början av året.
Ett tag lät det som att USA skulle överge Europa, dumpa frihandeln fullständigt samt liera sig med Europas främsta fiende, Ryssland. Så har inte skett. USA har visserligen krävt mer av sina allierade, är betydligt tuffare när det kommer till handelspolitiken – men grunden, det vill säga USA:s relation med Europa, står fortfarande stadigt. Det är något annat än vad de flesta trodde under början av året och skäl för att vara försiktigt optimistisk inför framtiden.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
