Reinhard Brandl, talesperson för de tyska Kristdemokraterna varnade i veckan för att Twitters ägare multimiljardären Elon Musk utgör ett hot mot demokratin. Detta efter att Musk uttalat stöd för det tyska ytterhögerpartiet AfD på Twitter inför det tyska nyvalet i februari.
Musk har även nyligen uttryck stöd för den gamle Brexitgeneralen Nigel Farage nya brittiska parti Reform UK, och enligt uppgifter i Financial Times överväger Musk även att stödja Farage ekonomiskt med en donation.
Mest uppmärksamhet har naturligtvis Musk fått för sitt stöd till USA:s tillträdande president Donald Trump. Musk lade ut en kvarts miljard dollar på att stödja Trumps valkampanj och framträder efter valet allt mer som Trumps högra hand.
Är det ett problem att världens rikaste man – Elon Musk – så tydligt ger sig in i politiken?
Den som vill tona ned Musks betydelse kan peka på att hans förmögenhet, på drygt 400 miljarder dollar, ändå är betydligt mindre än de tillgångar även en liten europeisk stat förfogar över. Musks försvarare kan också nämna att hans ekonomiska stöd till Trump-kampanjen bara motsvarande drygt en tjugondel av den totala summan pengar som satsades på de bägge kandidaterna i valrörelsen – varav merparten gick till förloraren och demokraten Kamala Harris.
För att summera skulle en enskild miljardär inte kunna påverka så mycket eftersom det alltid finns andra förmögna som kan tänkas ha andra politiska agendor, för att privata företag nästan aldrig kan mäta sig med nationalstater när det kommer till verklig makt och för att pengar långt ifrån är den enda avgörande faktorn för vilken politisk inriktning som går segrande ur ett val – vilket Kamala Harris politiska fall är ett exempel på.
Men det är samtidigt att göra det enkelt för sig. En skicklig entreprenör – och det får man säga att Elon Musk är – kan med riktade insatser påverka politiken i ett demokratiskt västland som av olika skäl ofta är trögrörlig. Musk var en av Trumps enskilt viktigaste bidragsgivare och har den återvalde presidentens öra. Han kan i princip använda politiken för att stärka sin ekonomiska ställning ytterligare. Utöver det kontrollerar han plattformen Twitter. Det blir en växelverkan mellan pengar och politik.
Förenklat finns det två klassiska synsätt på modern demokratin. Det ena mer vänsterlutande ser demokratin som intimt förknippad med jämlikhet och ett progressivt projekt mot ”fördjupad demokrati”. Socialdemokratins ideologi vilar på detta synsätt, där det alltid är ett problem att vissa grupper eller individer har större inflytande över den politiska opinionsbildningen än andra.
Det andra klassiska synsättet på demokratin är mer högerlutande liberalt och betonar elitkonkurrens snarare än jämlikhet. Enligt detta synsätt är det en illusion att alla kan ha lika mycket att säga till om inom politiken, det är dessutom en farlig illusion som lätt utnyttjas av diverse demagoger.
Socialismens eller progressivismens demokratiideal leder enligt detta synsätt bara till maktkoncentration hos en liten skara partigängare och byråkrater. Men maktkoncentrationen hos en högerauktoritär eller populistisk ledare utgör också en fara för demokratin då även den strävar mot att sätta elitkonkurrensen ur spel.
Om det vänsterlutande perspektivet i grunden har en positiv syn på makt och politik så har det högerlutande perspektivet en i grunden skeptisk syn – demokratins kärna är enligt det senare att väljarna kan kasta ut odugliga makthavare.
Ur ett elitkonkurrensperspektiv är Musks inblandning i politiken inget problem så länge han inte söker monopol på inflytandet. Musk är varken först eller störst i genren. Det räcker med att nämna den ungersk-amerikanske finansmannen George Soros som donerat mångdubbla miljardbelopp till sin i huvudsak liberala och progressiva agenda, något som bland annat renderat honom antisemitiska påhopp.
Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det knappast idealt att olika miljardärer spelar en nyckelroll i politiken, för även om de kan vara oense om mycket är de regel överens om att inte utmana miljardärernas egna intressen. Ur ett elitkonkurrensperspektiv kan dock miljardärerna rentav fungera som en nyttig injektion i ett politiskt spel som lätt blir låst av gamla intressegrupper – det gäller kanske i synnerhet när miljarderna lägger sig i politiken i andra länder.
Ur elitkonkurrensperspektivet blir ekonomisk ojämlikhet ett problem först när några få i eliten blir så mäktiga att de kan slå ut konkurrensen. Hotbilden är så att säga Vladimir Putins Ryssland eller i mildare form Viktor Orbáns Ungern. Där har den ekonomiska eliten som helhet knutits till den politiska makten hos ledaren efter olika former av påtryckningar och utrensningar. Dagens Kina, med sin statssocialism, har på en annan väg nått samma position. Men maktkoncentrationen är ett faktum oavsett om den sker under socialistisk, fascistisk eller statskapitalistisk flagg – och något demokratin inte överlever.
Miljardärer och entreprenörer som Elon Musk eller George Soros engagemang i politiken behöver inte vara något problem för demokratin, det kan tvärtom tillföra något, så länge de inte försöker tillskansa sig politisk monopolmakt.
Precis som med marknadsekonomin handlar en fungerande liberal demokrati i hög grad om att upprätthålla konkurrens, nyskapande och respekt för oliktänkande. Det finns skäl att hålla ett öga på alla former av maktkoncentration. Dagens förnyare blir ofta morgondagens tyranner om inte konkurrensen och dynamiken upprätthålls.
