Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Isak Skogstad: Tacken för polisernas jobb: usla villkor och dålig lön

I dag är jag, tyvärr, tacksam över att min syster inte valde polisyrket.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag minns så väl hur imponerad jag var över min storasyster. Det var för tio år sedan, hon hade precis blivit en ung vuxen kvinna, redo att välja väg i livet. Hon bestämde sig för att bli polis. För att klara antagningstesterna hade hon börjat förbereda sig ordentligt. Jag blev stolt över att min syster ville dedikera sitt liv åt att skapa trygghet för människor på gator och torg.

Det blev aldrig så. Min syster valde i stället att gå en akademisk väg, som ledde till ett tryggt jobb långt borta från förortsvåld och samhällsmisär. Det tar emot att säga det – men jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för att min syster valde bort polisyrket. Förra veckan, när en ung polisman sköts ihjäl i Biskopsgården, blev en sorglig påminnelse om polisens utsatthet.

Hur polisen behandlas i samhället är ett slags lackmustest för tryggheten i ett land. Det är självklart att man som polis kommer att behöva hantera både våldsamma och hotfulla situationer, men det kan knappast vara lika självklart att man som polis ska behöva bli utsatt för mordförsök och skottlossningar.

Problemet i Sverige är dock knappast isolerat till att poliser blir utsatta för direkt farliga och livshotande situationer. Det är långt mer omfattande och utbrett än så. Samtidigt som vi sett en utveckling där gängbrottslighet och det dödliga våldet har tagit ett allt starkare grepp om samhället, så har poliserna i Sverige kommit att behandlas närmast respektlöst av det offentliga.

LÄS MER: Vittnesmål från fronten

Ju tuffare verkligheten blir, desto viktigare är det att poliskåren får samhällets stöd och stöttning. Och då inte bara i ord eller blommor, utan snarare i lönekuvertet och i arbetsvillkoren. Alla poliser behövs mer än någonsin, samtidigt ser vi hur avhoppen från yrket fortsätter.

För något år sedan kunde Polisförbundet visa hur fler än fyra av tio poliser som lämnat yrket gjorde det av andra skäl än pension. En lika stor andel av de poliser som stannar kvar i yrket planerar aktivt för ett arbetsliv utanför Polismyndigheten.

LÄS MER: Polisen är vårt skydd mot barbariet

Det finns säkerligen många likheter – och då menar jag inte positiva – mellan utvecklingen av polis- och läraryrket. Jag har i flera år studerat hur läraryrket förlorat sin attraktivitet under de senaste decennierna. Det syns i allt från tomma platser på lärarutbildningarna till stora avhopp bland erfarna lärare.

Men mitt bland all dyster statistik finns det en särskild undersökning som satt djupa spår i mig: Allt fler lärarbarn väljer bort att följa i sina föräldrars fotspår.

Det finns nog knappast något som talar mer än ett yrkes attraktivitet eller dess arbetsvillkor än hur vi ser på möjligheten – eller risken – för att låta våra älskade familjemedlemmar att ge sig in i det yrket. Om jag får en dotter i framtiden, som sedan växer upp och säger att hon vill bli polis, så hoppas jag innerligt att vi lever i ett samhälle där det är självklart att jag stöttar hennes yrkesval fullt ut.

LÄS MER: Lärarbarn väljer bort skolan