Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Isak Skogstad: Lärarbarn väljer bort skolan

Dåliga arbetsvillkor gör att barn till lärare avskräcks från att gå i sina föräldrars fotspår.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den senaste veckan har kultursidorna dominerats av reaktioner på Sanna Samuelssons text om kulturbarnens räkmacka in i finsalongerna. Föräldrars yrke går ofta i arv, särskilt i yrken med hög status (GP 15/3).

Men debatten om kultursektorn utgår ofta från egna upplevelser. Däremot finns det statistik om ärftligheten av vanliga jobb och utbildningar. Exempelvis vet vi att barn till civilingenjörer och läkare ofta följer sina föräldrars yrkesmässiga fotspår.

Till skillnad från vad många tror så har ärftligheten ökat i modern tid. Förra året publicerades en studie i British Medical Journal som visade att andelen läkarbarn som själva blev läkare ökade mer än trefaldigt i Sverige efter 1950-talet. I dag har var fjärde ung läkare en läkarförälder.

Det finns självfallet nackdelar med att högstatusyrken går i arv, men jag menar att det även kan vara ett sundhetstecken. Om en förälder trivs med sitt val av utbildning och yrket har hög status i samhället är det ju inte konstigt att barnet inspireras att välja samma väg i livet.

Det gäller åt båda håll – vissa skräms bort från sina föräldrars yrkesval. Tragiskt nog gäller det inte minst lärarbarn, vilket Emil Bertilsson visade i sin avhandling om rekryteringen till läraryrket över tid. Han fann att andelen lärarbarn som blir lärare har sjunkit kraftigt i Sverige, från vart fjärde lärarbarn i början av 1990-talet till var tionde år 2009.

Att lärarbarn väljer bort yrket är en följd av hur lärare har behandlats i svensk skola under lång tid. Dåliga arbetsvillkor, stökiga klassrum och allt mer krävande föräldrar kommer med en hög nota i form av mycket lågt söktryck till lärarutbildningen, vilket gör att sämre studenter antas. Allt fler studenter som själva knappt blev godkända hamnar nu bakom katedern med uppdrag att undervisa nästa generation. Så skapas en ond cirkel. Bertilsson beskriver förfallet:

”Knappast någon annan högskoleutbildning har rutschat lika brant utför, vare sig man använder skolbetyg, poäng på högskoleprovet, söktryck eller socialt ursprung som mått på vad studenterna har med sig i bagaget”. (DN 22/05 2014)

Det är därför inte konstigt om man ser stavfel i föräldrabreven från skolan. Det är dock bara ytliga symtom på en allvarlig sjukdom. Att kritisera enskilda lärare för bristfällig kompetens löser dock inte problemet. Det är nog tvärtom; det riskerar förvärra problemet på sikt.

Ta kulturbarnet Alex Schulman som exempel. I kolumnen ”Det är lärarens fel om eleverna Facebookar” raljerade han över en utpekad lärare som skrivit ett viralt inlägg om problemen med elever som inte visar respekt i klassrummet. Om läraren i fråga har barn kan man fråga sig hur stor sannolikheten är att de ville gå i pappas fotspår, efter att ha sett hur en känd författare hängt ut honom i Aftonbladet?

Nåväl, det finns inga alexanderhugg som gör läraryrket attraktivt igen. Men vi får inte ge upp. För till skillnad från kulturbarnens släktband är degraderingen av läraryrket ett riktigt samhällsproblem.