Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson: Polisen är vårt skydd mot barbariet

SVT:s dramaserie ”Tunna blå linjen” skildrar trovärdigt det svåra och viktiga arbete som enskilda polismän och -kvinnor dagligen utför. Ett arbete som i grunden upprätthåller vår demokrati.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag följer SVT:s dramaserie Tunna blå linjen. Den är jättebra. Skildringen av Malmöpolisernas dagliga arbete ger ett trovärdigt intryck. Mest för att karaktärerna inte framställs så svartvita. Poliserna är tvärtom som folk är mest, med sina goda och dåliga sidor. Ibland kroknar de när såväl fysiska som psykiska ansträngningar blir för stora. Men för det mesta klarar de med gemensamma krafter riktigt svåra utmaningar.

För det är ju det polisens arbete handlar om. Att med sitt våldsmonopol upprätthålla det demokratiska samhällets principer. Det blev särskilt tydligt i avsnittet där man kommenderas att skydda en högerextrem organisation gentemot ett antal motdemonstranter vilka taktfast skanderade att polisen är fascister som försvarar yttrandefriheten. Samtidigt som en polis med judiskt påbrå får skit av de högerextrema.

Det påminner om när Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade under judarnas högtid Jom Kippur i Göteborg för några år sen. Då var det många starka röster som kritiserade polisen för att man gett NMR tillstånd att demonstrera. Samt inte så få debattörer som insinuerade att poliser är högervridna i allmänhet och uppmanade göteborgarna att protestera genom att ”slå tillbaka fascisterna på gatorna”.

Det hade kunnat sluta i en riktigt destruktiv våldsspiral där ytterligheterna till höger och vänster hade drabbat samman. Nu blev det inte så. För att polisen lyckades upprätthålla ordningen. NMR fick snöpligt marschera sig trötta. De motdemonstranter som ville kasta sten, absolut inte majoriteten som skötte sig bra, fick skrika sig hesa utan att lyckas skapa kaos.

Likadant hanterades demonstrationen till stöd för Black lives matter i Göteborg förra sommaren när den kapades av människor som ville slåss och förstöra. Genom att stå stadigt och inte låta sig provoceras fick polisen slut på våldet. Inte för att det var enkelt utan för att det var vad som krävdes.

I utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar som jag leder är uppgiften att föreslå hur ett lagstadgat kommunalt ansvar för det brottsförebyggande arbetet bör utformas. Utredningen ska alltså inte lägga förslag på hur polisen ska arbeta. Men när vi pratar med kommunerna blir det tydligt hur samarbetet med polisen lyfts fram som en helt central faktor när det gäller att nå framgång med det egna brottsförebyggande arbetet.

Många kommuner jobbar också bra ihop med polisen för att skapa trygghet för medborgarna. På vissa håll kan det arbetet bli bättre. Men ingenstans har jag uppfattat att relationen med polisen skulle vara något man väljer bort. Tvärtom önskar sig flera kommuner större polisiär närvaro. Min bild är att tilltron till ordningsmakten står stark.

Det är bra. Ingen är perfekt. Vare sig inom poliskåren, politiken eller övriga samhället. Självfallet ska polisen granskas. Men skulle den tunna blå linjen som ser till att upprätthålla det demokratiska samhällets principer ifrågasättas på allvar menar jag att vi skulle vara farligt ute. Medborgarnas trygghet måste sättas främst.