Brott, brott, brott. Förra året anmäldes 1,5 miljoner brott. I min utredningsgrupp hanterar vi just nu 300 brottsanmälningar. Totalt är vi sex utredare. Tre poliser, tre civila.
Vårt resursläge är trots allt relativt gott. Vi tillhör ett prioriterat distrikt, på grund av det omfattar de särskilt utsatta områdena Rinkeby och Husby.
Här är brotten både många och grova. Grova rån, grova stölder, övergrepp i rättssak, misshandel, utpressning med mera. Gärningsmännen är ofta unga och ingår i gäng.
I relation till uppgiften är resurserna ändå knappa, och i kombination med ineffektiva IT-stöd innebär det att vi inte alltid hinner med det grundliga polisarbete vi skulle vilja göra. Polismyndighetens omfattande panikrekrytering går tyvärr trögt. Samtidigt är befintlig personalstyrka spridd för vinden.
Alldeles för många polisanställda planerar, administrerar och analyserar, arbetar med diffus metodutveckling eller grandiosa strategier i långdragna projekt. Alldeles för få patrullerar gatorna och bidrar till brottsutredningar. Problemet är inte unikt för polisen.
Patrik Hall, professor i statsvetenskap, har konstaterat att offentlig sektor genomgående har problem med att allt fler engageras i managementbyråkrati, allt färre arbetar i kärnverksamhet.
Pyramidorganisationer har deformerats till kvadrater. Jag har själv en bakgrund på högre strategisk nivå.
Det senaste halvåret har jag dock återigen arbetat som kriminalinspektör i ett lokalpolisområde. Det har varit befriande att hjälpa brottsoffer. Lika självklart som för en läkare att vilja behandla patienter eller en lärare att undervisa elever.
Nyligen samtalade jag med två uppgivna föräldrar. Vi satt i soffgruppen i deras vardagsrum. Det välordnade hemmet hade nyss stormats av piketen och deras son gripits, misstänkt för grova brott och vapeninnehav. Det var inte första gången polisen var där och hämtade honom.
”Jag älskar Sverige och vi vill att våra barn ska göra rätt”, bedyrade modern, ”men vår son lyssnar inte på oss!”. Hon beklagade sig över maktlösheten. Båda föräldrarna har vårdyrken och långa arbetsdagar. Sonen lever sitt eget liv, formad av värderingar i skolkorridoren och på gatan.
Skolan präglas av oordning och betygen har blivit därefter. Det innebär emellertid inte att livsmöjligheter saknas: det går att få ett hederligt jobb eller plugga på Komvux. Men det är enklare att vara gangster. Och häftigt. Därtill finnas en föreställning om en rätt till materiella ting.
Den gripne sonen har i åratal varit föremål för Socialtjänstens uppmärksamhet och är sedan tidigare dömd till ungdomsvård. Dessvärre har inget hjälpt.
Den ledsna modern och arge fadern önskade nu att sonen blev inlåst. Dels för att en gång för alla lära sig en läxa, dels för att skyddas från både sig själv och andra. De tunga gangstrarna – förebilderna – vill föräldrarna se försvinna för gott, med omsorg för sina yngre barn. Som så ofta nämndes ursprungslandets straffsatser.
Efter arbetspasset slut, på tunnelbanan hem, läser jag Twitterflödet. Regeringsföreträdare skriver stolt om skärpta straff och minskat gängvåld. Att ovanligt många för tillfället är häktade är sannolikt en delförklaring, men det är inte regeringens förtjänst. Och straffen har blott justerats marginellt. De flesta som nu åtalas och döms är snart försatta på fri fot igen.
I flödet raljerar en kolumnist och en kriminolog, båda kritiska till ”hårdare tag”. Ädla principer blandas med en aningslös människosyn.
Verklighetsbilden tycks sällan bli fullständig för den som bara tillbringar dagarna på ett ombonat kontor eller i en tyst läsesal på Stockholms universitet.
Från fronten intet nytt: Det behövs fler som gör riktigt polisarbete och straffen måste skärpas ordentligt.
Fredrik Kärrholm är polis, kriminolog och författare aktuell med boken ”Gangstervåld - Den nya brottsligheten” (Fri Tanke förlag 2020)
