Den som för ett år sedan sade att Donald Trump skulle bli det republikanska partiets presidentkandidat blev knappast tagen på allvar. Nu är det verklighet. Imorgon avslutas det republikanska konventet i Ohio där nomineringen av Trump utgör höjdpunkten.
För europeiska betraktare kan det vara svårt att förstå sig på fenomenet Trump. Visst finns likheter med högerpopulistiska politiker i Europa. Men Trump framstår på samma gång som både mer och mindre extrem. Vissa av Trumps uttalanden och förslag –som att förbjuda muslimer att ta sig in i landet eller att bygga en stor mur mot Mexiko –får hans europeiska motsvarigheter att framstå som städade.
Samtidigt finns det ett förmildrande drag av show över Trump. Han är mer artist än fanatiker, lite svår att ta på allvar. Att han ständigt glider i sina formuleringar och till synes uttrycker sig helt spontant bidrar till detta. Inreseförbudet för muslimer har nu ändrats till att gälla medborgare från vissa länder.
Opinionsmätningarna ger i dagsläget demokraternas Hillary Clinton ett visst försprång över Trump. I praktiken är det dock omöjligt att veta hur valet i höst slutar. Många väljare bestämmer sig de sista veckorna –och ingen räknade som sagt ens med att Trump skulle kunna bli kandidat.
En seger för Clinton innebär i praktiken status quo. Vad en seger för Trump innebär vet vi inte, mer än att det skulle spä på polariseringen ytterligare i USA. Trump har sagt sig respektera starka ledare som den ryske presidenten Vladimir Putin. Men medan Putin är en hårdför, beräknande och kall maktspelare så framstår Trump som en flamboyant narcissist.
Det har spekulerats i om Trump bara spelar upp en persona, en slags teaterroll, men i så fall borde han ändrat stil så fort det stod klart att han vunnit primärvalskampanjen. Att vinna en majoritet av hela befolkningen torde kräva ett annat tilltal än att beveka de republikanska kärnväljarna. Möjligen räknar Trump med att hans raka, konfrontativa och till synes oseriösa stil ska gå ända in i mål.
Det är svårt att se Trump som en lösning på USA:s problem. Risken förefaller stor att han kommer förvärra dem genom att skapa konflikter både på hemmaplan och internationellt med sin odiplomatiska läggning. Samtidigt är knappast en Clinton-seger någon lösning heller.
Trump är –liksom framgångarna för demokraten Bernie Sanders –ett symptom på ett djupt missnöje hos de amerikanska väljarna. Landet må gå bra ekonomiskt, även om det inte kommit stora delar av medelklassen till del. Det är dock framförallt politiken och den offentliga debatten som lider av systemfel. USA:s politik styrs i väldigt hög grad av ekonomiska särintressen. Eliten lever avskärmat från resten av befolkningen.
Problemlösningsförmågan är svag. De breda medierna präglas av underhållning och pseudofrågor, sällan med förankring i folks vardag –alternativa kanaler av konspirationsteorier och misstänkliggöranden. Skulle Trump förlora i höst lär det snart dyka upp en ny Trump.
