Prövade resenärer kan bli än mer prövade om inget radikalt görs.
Prövade resenärer kan bli än mer prövade om inget radikalt görs. Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Håkan Boström: Sverige har råd att låna till vägar och järnvägar

Svensk infrastruktur förfaller – samtidigt som staten sitter på rekordlåga skulder. Det är usel ekonomisk politik som drabbar medborgare, företag och kommuner.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

I oktober framkom det att tågtrafiken mellan Göteborg och Stockholm kommer drabbas av kraftiga störningar, med inställda och försenade tåg, i flera år framöver. Det var ingen rolig nyhet för redan hårt prövade resenärer. Trafikverket drar nämligen i gång ett omfattande underhållsarbete i början av 2025 (DN 26/10). Det planerade underhållet kommer även slå hårt mot pendeltågstrafiken till Alingsås, med många inställda avgångar (GP 26/10).

I november erkände Trafikverket att pengarna till Västlänken tagit slut. Myndigheten försöker skyffla över pengar från andra projekt i det så kallade Västsvenska paketet för att lösa penningbristen – något Göteborgs kommun protesterat emot. Skattebetalarna i Göteborg ska inte behöva betala för Trafikverkets fördyringar (GP 22/12).

ANNONS

De här två frågorna har en gemensam nämnare – utöver att de berör Göteborg. De är exempel på hur staten sedan ett par decennier tillbaka missköter och underfinansierar landets infrastruktur. Järnvägen är på många håll runt om i landet i dåligt skick på grund av bristande underhåll. Det leder i sig till stora kostnader i form av förseningar och osäkerhet för resenärerna. Och att inte genomföra reparationer så snabbt och effektivt det bara går blir även det ett sätt att vältra över kostnader på brukarna.

I fallet med Västlänken kan man säga att staten i stället försöker vältra över kostnader på kommun och region. Det är inget unikt. Staten har lämpat över ansvaret för allt fler delar av infrastrukturen på kommunerna, vilket urgröper de senares ekonomi. Exempelvis stod staten tidigare för halva kostnaden för vatten- och avloppssystem, enligt SKR. I dag är det helt kommunernas ansvar, vilket innebär att underhållet blivit eftersatt.

Svenskt Näringsliv talar om att Sverige har en underhållsskuld för infrastrukturen på 70 miljarder kronor. Siffran riskerar att fördubblas på tio år. Det är alltså vad som skulle krävas bara för att hålla järnvägar, hamnar och vägar i acceptabelt skick.

Statens bristande investeringar drabbar företagen, privatpersoner och den kommunala välfärden. Staten låter helt enkelt andra ta smällen för sin snålhet och lever på tidigare generationers nedlagda slit tills det inte håller längre.

ANNONS

Under måndagen presenterade Trafikverket sitt inriktningsunderlag för trafikinvesteringarna fram till 2037. Verkets generaldirektör, Roberto Maiorana, talar om att man tvingas till hårda prioriteringar. Pengarna räcker inte till angelägna investeringar och underhåll.

Det här kan bara lösas med en radikal omläggning av politiken. Svenska staten står inför enorma kostnadsökningar när försvaret ska rustas upp, kriminalvården stärkas och elförsörjningen säkras för den gröna omställningen.

Stora skattehöjningar är inget hållbart svar, på sin höjd kan vissa skattehöjningar vara en dellösning. I en globaliserad värld är det svårt att beskatta kapital särskilt hårt och skatten på arbete är redan så hög den kan vara utan att skada samhällsekonomin.

Däremot kan man med fog säga att Sverige har en för låg statsskuld. Faktiskt en av de lägsta i Europa. Det är inte så bra som det kan låta. Framgångsrika företag tar lån för att investera. Detsamma borde gälla staten, som dessutom kan låna billigare än näringslivet. I stället för att återgå till nollräntepolitik – som i praktiken skuldsätter hushållen genom att driva upp bostadspriserna – borde staten öka sina investeringar även om det skulle driva upp räntan något, vilket ledarsidans kolumnist Torbjörn Hållö påpekade nyligen (GP 8/1).

Faktum är att det är dålig hushållning med våra gemensamma medel att inte låna mer till investeringar. Att man naturligtvis inte kan låna hur mycket som helst är givet. Men svenska staten har länge bedrivit en direkt osund svångremspolitik. Även med en märkbart högre belåning än i dag skulle det finnas kvar marginal att möta olika typer av chocker och konjunktursvängningar. Professor Lars Calmfors förespråkade nyligen att statens överskottsmål på 0,5 procent av statsbudgeten bör bytas mot ett underskottsmål på samma procentenhet för att genomföra nödvändiga investeringar de kommande 10-15 åren (DN 8/1).

ANNONS

En sådan omläggning av politiken skulle i praktiken kräva en blocköverskridande överenskommelse om att öronmärka pengarna till just investeringar i sådant som infrastruktur och försvar. Förutsättningarna för en sådan samsyn är faktiskt bättre än på länge. Allt fler – från höger till vänster – inser att dagens politik på området inte är rimlig.

Naturligtvis innebär inte en ökad statlig belåning att man samtidigt kan sluta försöka effektivisera den offentliga sektorn, eller att inget behöver göras för att motverka den ökade byråkratiseringen. Det handlar inte om att öppna en penningkran. Det handlar om att motverka en utveckling där allt fler delar av samhället går sönder, vilket i längden kommer kosta oss mycket mer.

LÄS MER: Tågslakten mellan Göteborg och Stockholm måste stoppas

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS