Sverige togs på sängen. Det är Coronakommissionens slutsats av Sveriges pandemihantering. I förra veckan presenterades del två av den utredning som har till syfte att granska hur Sverige hanterat spridningen av covid-19.
Sett till dödstal ligger Sverige i mitten i jämförelse med andra europeiska länder. Dock ligger vi betydligt sämre till än de nordiska grannländerna. En central orsak till detta är att Sveriges pandemihantering präglats av senfärdighet, skriver kommissionen, som också kallar pandemiberedskapen ”undermålig”.
Vänta och se, har en övergripande inställning varit, vilket inte fungerar i akuta krislägen.
Rapporten drar slutsatsen att viruset kom till Sverige från Italien och Österrike vecka nio år 2020, det vill säga under sportlovet då många rest till Alperna på skidsemester. Vi minns alla hur det lät då. I början av februari gick Folkhälsomyndigheten ut och sa att det inte fanns någon risk med att resa. I efterhand framstår det som ett stort misstag. Smittan ökade mycket snabbt i mars 2020.
LÄS MER: Coronahanteringen – lôsig och fipplig!
Andra länder vidtog rimliga åtgärder, som att rekommendera munskydd i kollektivtrafiken, familjekarantän vid upptäckt smitta och åtgärder för minskad trängsel i butiker redan under första vågen. Sverige införde de flesta åtgärderna först under andra vågen efter sommaren, vilket bidrog till de höga dödstalen.
Det mest iögonfallande är att smittspårningen och testningen kom igång så sent. Många andra länder hade förvisso problem med att skala upp testning och spårning i den omfattning som krävdes. Min i Sverige tog det längre tid än i jämförbara länder som Danmark, Finland och Norge. Någon riktig kapacitet för ordentlig smittspårning stod inte heller klar förrän i mitten av sommaren 2020, alltså när första vågen ebbat ut. Jämför det med exempelvis Tyskland, som inte haft några omfattande nationella nedstängningar, men som varit nitiska med testning och smittspårning och som haft relativt låga dödstal.
Senfärdighet är en orsak. En annan är bristande beredskap. De beredskapslager som Sverige hade under kalla kriget har sedan länge monterats ned. I stället bygger sjukvårdens materialtillgång på ”just in time”-leveranser. Det är långt i från säkert att det fungerar i en kris.
Resultatet när coronan slog till blev att vård- och omsorgspersonal tvingades arbeta nära patienter utan skyddsutrustning, vilket hotade både personalens och patienternas hälsa. När skyddsutrustning skulle köpas in till regionerna och kommunerna skulle Socialstyrelsen komplettera den lokala nivån med egna inköp, vilket skapade förvirring bland leverantörer och vårdgivare och med förseningar som följd.
Man kan sammanfatta problemen bakom den svenska coronahanteringen med två konstateranden: Sverige är generellt sett dåligt förberett för kriser, och när krisen väl uppstår är det oklart vem som har ansvaret.
De beslutsfattande procedurerna i en kris skiljer sig för svensk del inte från hur det ser ut när allt är som vanligt. Staten har det nationella krisansvaret och styr över myndigheterna. Dessa är i sin tur fristående från politiska beslut i den dagliga verksamheten.
Men ansvaret för sjukvården ligger på regionerna. Äldreomsorgen sköts av kommunerna. Det är också dessa instanser som har till uppgift att sköta krisarbetet inom vård och omsorg vid en pandemi. När de olika beslutsnivåerna ska samordnas uppstår problem. I praktiken har Sveriges kommuner och regioner, SKR, tagit rollen som samordnare, trots att det är en arbetsgivar- och intresseorganisation för kommunerna och inte en myndighet eller en politisk församling som kan utkrävas demokratiskt ansvar.
Covid-19 är knappast den sista pandemin som kommer att drabba världen. Inför nästa kris måste Sverige vara bättre på två väsentliga punkter. Det ena är samordning. Det måste vara glasklart vem som gör vad.
Det andra är att ha beredskap. Både praktiskt, i form av skyddsutrustning och vårdkapacitet, men också mentalt i form av förmåga att fatta snabba beslut i akuta lägen.
LÄS MER: Landet som slapp Coronaviruset
