Det är lätt att i efterhand kritisera tidigare beslut och strategier. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att beslut fattas med den information som fanns vid beslutstillfället, inte med den kunskap som framtiden ger. Att med facit i hand utfärda förkastelsedomar är varken seriöst eller konstruktivt. Däremot måste valda handlingsvägar och fattade beslut kontinuerligt prövas och korrigeras. Allt kan inte sparas till utvärdering i efterhand (läs kommission).
Avvägningen mellan evigt ältande och konstruktiv omprövning är inte enkel och kräver både ödmjukhet, mod och tydligt ledarskap. Det kräver också den självklara insikten om att ingen, inte ens en regering, är felfri.
Under hela pandemin har diskussionen om den svenska coronahanteringen varit intensiv. Epidemiologer, virologer, bakteriologer, forskare och kliniker har debatterat den svenska pandemistrategin. Mitt i den allt stridare strömmen av expertutlåtanden, politiska beslut och icke-beslut, myndigheters tillkännagivanden, nya fakta, regionala beslut, vaccinationsleveranser och –förseningar, bråk mellan EU och läkemedelsbolag och nya och gamla restriktioner står trötta, frustrerade, förvirrade och ibland förbannade medborgare, restaurangägare, kulturutövare och affärsidkare.
Säkert är också ansvariga ministrar och tjänstemän trötta och frustrerade efter ett år i pandemins korsdrag. Vi behöver dock kunna lita på att de inte är lika förvirrade som de många motstridigheterna i beslut och besked ger intryck av.
Således har det varit svårt att förstå hur man från FHM å ena sidan kan hävda att munskydd inte är effektiva mot smittspridning men å andra sidan rekommenderar användning av munskydd i kollektivtrafiken, för att sedan uppröras över att munskydd inte används i tillräcklig omfattning.
Märklig är också hanteringen av förra veckans regler för att begränsa antalet passagerare på fjärresor med buss och tåg. Bland annat oro för smittspridning under sport- och påsklov låg bakom beslutet.
De nya reglerna föreslogs börja gälla fem dagar efter tillkännagivandet och dag två på det göteborgska sportlovsfirandet. Varken sportlovet eller påsklovet kan ha kommit som överraskningar för regeringen, så varför sista-minuten-hanteringen? Saktfärdigheten torde ha minskat effekten av reglerna, eftersom redan bokade resor var undantagna. (För en lätt konspiratoriskt lagd göteborgare är frågan dessutom uppenbar: hade man glömt att Göteborgs sportlov låg i vecka sju och inte i vecka nio, som Stockholms?)
Det är också förvirrande att Folkhälsomyndigheten gett grönt ljus för smittsäkra sportlovsresor samtidigt som flera regionala smittskyddsläkare uppmanar människor att avstå.
I onsdags presenterade socialminister Lena Hallengren fem förslag på långtgående åtgärder kopplade till pandemilagen, för att kunna hantera en eventuell tredje våg av smittspridning. Handelsplatser, restauranger, gym och sportanläggningar skall kunna stängas och tillträde till vissa platser som parker och stränder kunna begränsas - alltså en rejäl "stängning". Samtidigt öppnar man för, i och för sig rimliga, lättnader för konsthallar och museer - något förvirrande!
Regeringens förslag har redan fått kritik för otydlighet och för att de inte är kopplade till nya eller förlängda stödåtgärder.
Man kan inte både anklaga regeringen för bristande beredskap och samtidigt klaga på att man förbereder åtgärder för ett förvärrat smittoläge. Men det är inte utan att man undrar varför dessa åtgärder skulle vara de rätta i en tredje smittvåg, när de inte var aktuella i de två första smittvågorna? Anser man, dock utan att erkänna det, att den tidigare vägen med frivillighet och rekommendationer inte var tillräcklig? Är det faktiskt fråga om ett strategiskifte?
Vår lärare och ledare, statsminister Löfven, hävdar att Sverige valde rätt strategi, den "var rätt då och den är rätt nu". Han medger samtidigt att det funnits brister i Sveriges coronahantering. Till exempel borde testningen ha kommit i gång snabbare.
– Det har inte med strategin att göra, det var inte ett strategival, sa Stefan Löfven i en radiointervju.
Strategin har enligt statsministern varit att "se till att försöka begränsa smittan så mycket som möjligt" och "att fatta rätt beslut vid rätt tillfälle". Det är svårt att invända mot. Kanske har Stefan Löfven alltså rätt om strategivalet på ett mycket övergripande plan. Men om strategin inte är felaktig då beror, logiskt sett, det som gått snett på dåligt genomförande. "The proof of the pudding is in the eating", som engelsmännen säger.
Coronakommissionen kommer att ha mycket att begrunda. Tveklöst kommer man, till den redan presenterade kritiken mot äldreomsorgen, lägga bristande samhällsberedskap, frågor om den svenska förvaltningsmodellens effektivitet och givetvis det övergripande strategivalet.
Alla svenska beslut och vägval har inte varit uppenbart felaktiga. Munskydd ger kanske inte skydd? De flesta länder har öppnat sina skolor för de yngre, vilket Sverige till en början var tämligen ensamt om. Statistik, som GP presenterade i fredags, visar att överdödligheten i Sverige 2020 är bland de lägre i Europa.
Entydiga slutsatser kan inte dras förrän pandemin är över. Måhända visar det sig att Sveriges strategi inte i alla avseenden har varit felaktig. Däremot har regering och tjänstemän inte varit villiga att ifrågasätta och ompröva öppet och konstruktivt. Regeringen har också brustit i handlingskraft, koordination, timing, logik och tydlighet - kort sagt i ledarskap. Sveriges coronaledning har många gånger varit långsam och valhänt. Eller som vi säger i Göteborg - lôsig och fipplig.
