Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Det är regeringen som styr Sverige - inte FHM

Ett nytt "normaltillstånd" efter pandemin med restriktioner kommer göra stor skada.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När pandemin slog till och världen stängde ned var Sverige på många sätt ett undantag. Regeringen berömde sig med att den svenska strategin byggde på medborgarnas ansvarskänsla och frivillighet. "Lockdown" var inget vi sysslade med.

Men bit för bit har det förändrats. Sverige har blivit mer som resten av Europa. Men bara på vissa sätt. Pandemilagen, som ger regeringen möjlighet att besluta om fler smittskyddsåtgärder, infördes i januari. Lagstiftningen har riktat in sig på vissa delar av samhället medan det på annat håll fortgått som vanligt.

Lagen gäller till 30 september. Vad som händer sedan vet vi inte. Vaccinationerna ska vara klara till sommaren. Men om året med pandemin lärt oss något så är det att vad som helst kan hända. Detta tar regeringen nu höjd för.

Socialminister Lena Hallengren har gett Folkhälsomyndigheten (FHM) i uppdrag att analysera vilka åtgärder som kan behövas för framtiden. I en uppmärksammad intervju med TT förklarade hon att det rör sig om "Vilka typer av restriktioner, begränsningar eller åtgärder som möjligen kan vara en del i ett nytt normalläge, det är det vi ber myndigheten att titta på".

Att ett statsråd talar om "restriktioner" och "begränsningar" i samma mening som ordet "nytt normalläge" är inget man skojar bort. Det är, även om syftet är folkhälsan, allvarliga förändringar av vårt samhälle det handlar om.

Är det riktigt så illa som det låter? Ska vi behöva leva med ett halvt nedstängt samhälle under oöverskådlig tid?

Hallengren har förstått att det kommit mycket reaktioner på hennes uttalande. Så hon förtydligade i två Twitterinlägg: "Målet är såklart att återgå till ett samhälle helt utan åtgärder och restriktioner kopplade till Covid-19". Men, tillägger hon: "Samtidigt behöver vi även efter pandemin ha beredskap för exempelvis nya mutationer eller klusterutbrott".

Och det är ju klart. Beredskap för omfattande smittspridning, vilket har saknats från svenskt håll, behövs givetvis. Men ett nytt "normalläge" är inte samma sak som beredskap för masstestning eller vaccination.

Det senare förutsätter nog de flesta svenskar att staten jobbar intensivt med. Om inte Hallengrens ord om restriktioner och ett nytt "normalläge" var en ren groda – hon har inte tagit tillbaka dem, bara förtydligat – innebär det att regeringen är öppen för restriktioner en lång tid framöver.

Men tanke på hur vissa av restriktionerna utformats under föregående år, är talet om begränsningar av människors frihet i ett "nytt normalläge" oroväckande. Många av begränsningarna har gjorts på volley och är fortfarande förbluffande inkonsekventa. Samtidigt som deras faktiska verkan är tveksam.

Åker man exempelvis spårvagn vid 16-tiden i Göteborg är vagnarna inte sällan knökfulla. Det är sisådär med användningen av ansiktsmasker. Avstånd är svårt att hålla. Någon begränsning för antal personer på ytan upprätthålls inte.

Går man däremot till valfri restaurang så tvingas den att stänga vid åttatiden. Detta trots att restaurangen dyrt och heligt lovat att hålla isär människor, dela upp lokalen eller foga sig efter en rad andra regleringar. En konsertlokal kan inte hålla öppet. Eller en teater, för den delen.

Medan klädaffärer och shoppingcenter tuffar på som vanligt. Godtyckligheten är inte bara irriterande, den är direkt förödande för de verksamheter som drabbas.

FHM har under resans gång inte framstått som några orakel och har fått ändra sig ett par gånger. Därför faller ett tungt ansvar på Hallengren och S-regeringens axlar, ett ansvar som inte kan förskjutas till FHM.

För även om FHM kan utarbeta strategier för att minska smittspridning, även i framtiden, så är det vår regering som måste fatta de slutgiltiga besluten om hur olika branscher och miljöer ska anpassa sig. Våra folkvalda är de som ska prioritera när beslut måste tas mellan ofta nästan lika dåliga alternativ.

Det är då de måste väga olika kostnader mot varandra: Vad innebär det för arbetslösheten, utbildningsväsendet, samhällsekonomin och den psykologiska hälsan om våra liv konstant är satta på undantag? Kan det exempelvis vara så att mer precisa åtgärder inom exempelvis vård och äldreomsorg är att föredra framför generella åtgärder?

Regeringen kan inte lämna över det ansvaret till FHM. Covid-19 är och kommer vara en del av våra liv i någon form även framöver. Exakt hur mycket och hur länge vet vi inte. Men ett "normaltillstånd" med permanenta frihetsinskränkningar är inte det bästa svaret.