Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malcom Kyeyune: Svenska skattepengar ska inte gå till talibanerna

Tiden borde vara mogen för att föra en diskussion om hur effektivt biståndet faktiskt är.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Kriget i Afghanistan är nu över, efter tjugo långa år. Slutet på denna konflikt går enbart att beskriva som en fars. När ryssarna drog sig ur landet 1989 ordnade de en lång parad av bandvagnar mot Uzbekistan. Ledaren för insatsen, Generalöverste Boris Gromov, åkte på den sista bandvagnen. "Nu finns det inte en enda rysk soldat kvar bakom mig, i Afghanistan", kunde Gromov säga till kamerorna.

Amerikanernas reträtt framstår som långt mer oplanerad och kaotisk i jämförelse, med ett konsulat som tvingas evakueras med helikopter efter att huvudstaden blivit omringad. Vad som händer nu återstår att se, men talibanerna har redan antytt att de ser Kina som Afghanistans främsta internationella partner framöver. Amerikanernas tjugoåriga insats är i så fall ett dubbelt misslyckande.

Det finns många läxor som går att dra från vad som har hänt i Afghanistan under de senaste decennierna, men den mest centrala sensmoralen här är nog hur otroligt meningslöst tjugo år av "statsbygge" verkligen visat sig vara. Det är en hel politikmodell, en världssyn, en handbok som nu visar vara en kejsare utan kläder.

Fantasisummor pumpades in i landet till olika projekt, till byggandet av infrastruktur, till läxhjälp åt utsatta tonårspojkar, till nästan vad som helst. Resultatet av allt detta bistånd är dock omöjligt att se. Hela bygget lyckades nämligen rasa ihop på drygt 78 timmar.

Utrikesminister Ann Linde fastslog nyligen att biståndet till Afghanistan minsann ligger fast, men inte en enda krona av detta bistånd ska gå till talibanerna. Givet vad som just har hänt vill man verkligen bara fråga: hur i hela friden då?

LÄS MER: Så växte konflikten fram i Afghanistan – 40 år av invasioner och inbördeskrig

I amerikanernas egen genomgång av vad det var som gick fel i Afghanistan (något som framförallt går att läsa i dokumentsamlingen "The Afghanistan Papers") är ett återkommande tema avsaknaden av en kontrollapparat för faktiskt uppföljning av vart pengarna gick. I värsta fall ledde detta till sådana utfall som att konstgödsel till afghanska bönder återkom i formen av vägbomber mot amerikanska soldater, i många andra bara till ren förskingring.

Trots att man de facto bedrev en militär ockupation av landet var uppföljning av biståndsinsatserna något man inte mäktade med. Resultatet är ett historiskt unikt slöseri av pengar som följd. Nu när landet framöver kommer att behärskas av talibanerna är sådan kontroll ett mycket svårare projekt, och korruption och klientelism ännu mer sannolikt.

Den empiriska litteraturen som visar att bistånd har en tämligen blygsam effekt har många år på nacken, och den är vid det här laget ganska omfattande. Naiva uttalanden om att talibanerna minsann inte kommer få bestämma vad som sker med de pengar som går till vad som de facto är ett land de styr över, borde knappast inspirera till något större förtroende idag.

LÄS MER: Nederlaget i Afghanistan vittnar om västvärldens dumhet

Debatten om biståndet har länge bara utgått från premissen om att alternativen är snålhet eller godhet, och att Sverige självklart står på den goda sidan. Men det totala debaclet i Afghanistan visar verkligen att det inte är så enkelt.

Nu när själva modellen med nationsbygge - godheten till trots - visat sig vara en potemkinkuliss, är nog tiden mogen att ifrågasätta vissa delar av biståndsmodellen som sådan. Efter 2021 bör vi i väst inte längre bara anta att goda intentioner också innebär att allt vi gör faktiskt också gör den nytta vi tror eller hoppas på.

LÄS MER: Historiens återkomst i världspolitiken