Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Nederlaget i Afghanistan vittnar om västvärldens dumhet

Västvärlden har trots sitt fantastiska välstånd och avancerade teknologi blivit en "dum" civilisation, som sällan förmår att dra rätt slutsatser av sin egen historia.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Bilderna på personer som klättrar och klänger för att ta sig in i de sista flygen som lämnar Kabuls internationella flygplats påminner om den sista flykten från en annan huvudstad under ett annat krig, Saigon 1975.

Det som händer nu i Kabul påminner på mer än ett sätt om det som hände i Saigon under Vietnamkrigets sista dagar. Personer som av ett eller annat skäl samarbetat med den internationella koalitionen, däribland tolkarna som jobbat för den svenska försvarsmakten, flyr för sina liv. De vet vad som väntar dem. På samma sätt visste den av USA understödda sydvietnamesiska regimens anhängare vad som väntade dem när Viet Cong tagit över.

Den afghanska regimens anställda har lämnats i sticket av en internationell koalition ledd av USA som ännu en gång gått in med goda avsikter men, när allt kommer omkring, inte uppnått något av sina mål. Premisserna för själva invasionen - att straffa talibanerna och ersätta deras regim med något "annat", mer västtillvänt, har egentligen byggt på samma villfarelse som ledde in USA i dess andra misslyckade krig, det mot Nordvietnam.

Afghanistan kommer åter styras av talibanerna och det mest iögonenfallande amerikanska avtrycket i landet är de många Humvee-bilar, uniformer och vapen som de har lämnat kvar till talibanerna.

Talibanerna har varit tålmodiga. I tjugo år har de bidat sin tid. Det var då, hösten 2001, de första bombningarna av landet inleddes efter att den amerikanska underrättelsetjänsten konstaterat att Al-Qaida, som låg bakom terrordåden elfte september, skyddades av talibanerna som då styrde Afghanistan.

Själva invasionen av landet gick snabbt. Lite drygt två månader tog det. Innan 2002 var allt klart och talibanerna hade flytt upp till bergen. Eller gömt sig i Pakistan vars säkerhetstjänst ISI villigt upplät husrum åt dem.

Men det som snabbt raserades kunde inte lika lätt ersättas av något annat. Med jämna mellanrum skickade USA och dess allierade ytterligare trupper till landet. Pengar östes in i den afghanska staten. Nästan lika mycket rann ut i korruption. Befälhavarna för den internationella insatsen talade entusiastiskt om dessa offensiver som skulle lösa upp knuten Afghanistan, en gång för alla.

Men det räckte inte. Och talibanerna har inte bara varit tålmodiga. De har varit väldigt smarta. Parallellt med den afghanska staten har de byggt upp en effektiv svart ekonomi grundad på narkotikaproduktion, gruvdrift, beskattning av lokalbefolkningen och frivilliga donationer.

Väldens mäktigaste militärmakt kunde inte med ymnigt stöd från resten av västvärlden, däribland Sverige, betvinga det afghanska stamsamhället. Smarta robotar och satellitstyrd bombning i perfekt teknologisk synkronisering med marktrupper har visat sig fullkomligt otillräckligt i mötet med en sandalbärande taliban utrustad med en Kalasjnikov från 1970-talet.

Den afghanska armén, som när den var som störst bestod av 260 000 personer, har kostat den amerikanska staten, och i förlängningen dess skattebetalare, 89 miljarder dollar. Det är pengar kastade i sjön. Dess enheter förtvinar- på ett sätt som påminner om hur irakiska styrkor svarade på IS-invasionen av Irak - så fort de möter talibanerna.

De första femton åren under 2000-talet ägnades åt idealistiskt demokrati- och statsbyggande i Afghanistan. Men det fanns aldrig någon verklig vilja till förståelse för vilket sorts land Afghanistan är, trots omfattande expertkunskap på området. Idéer som låter rimliga i en västerländsk kontext: byggande av stabila och transparenta institutioner, demokrati, fria och öppna val har alla kraschlandat i Afghanistan. Det har klagats på bristfällig entusiasm från koalitionen, otillräckliga medel och en avsaknad av tålamod.

Men i grunden beror misslyckandet med att förstå Afghanistan på en ännu djupare brist på västerländsk självinsikt. Den västerländska, i synnerhet amerikanska, villfarelsen har byggt på uppfattningen att alla människor är, eller kan, med en kombination av piska och morot, bli västerlänningar, med allt vad det innebär samhälleligt och sociologiskt.

Detta universalismens felslut blandar ihop det önskvärda med det realistiska. Att alla människor förtjänar likvärdiga rättigheter, friheter och grundläggande mänsklig anständighet är en sak. Men möjligheterna att förverkliga detta i alla samhällen och kulturer är något annat. Afghanistan är ett utpräglad stam- och klansamhälle. Det har i århundraden motstått försök till överhöghet från såväl britter, ryssar som nu amerikaner.

Tanken med statsbyggandet i exempelvis Afghanistan har grundat sig på uppfattningen att så länge staten, polisen, militären och politikens styrelsesätt påminner om dem vi har i väst så kommer samhället naturligt att följa efter. Men det är tvärtom. Institutioner byggs på underliggande sociala koder och normer.

Västvärlden har trots sitt fantastiska välstånd och avancerade teknologi blivit en "dum" civilisation, som sällan förmår att dra rätt slutsatser av sin egen historia. Vi tror att vi står över den och har trätt in i en era bortom kulturer, nationer och normer. Men demokrati, stabila institutioner som rättsväsendet, polisen, civilsamhället eller ett vitalt näringsliv har inte uppstått ur intet.

Det är konsekvensen av århundraden av små förändringar. Kulturella normer och värderingar som stärkts över tid. Vi kan önska att alla ska njuta av dessa, bevisligen välståndsskapande, fenomen. Men vi ska inte tro att alla kulturer och länder i världen har samma förutsättningar att skapa dem på ett fåtal decennier. Tjugo år av krig och misslyckat statsbyggande kanske inte lärt oss så mycket om Afghanistan. Men låt det tjäna som en lärdom om oss själva.