Den som läst nyheterna på sistone kan knappast ha undgått att lägga märke till att det sjuder på Europas östra front nu igen. I skrivande stund pågår det stora truppförflyttningar i och runt Ukraina, både från ukrainskt och ryskt håll.
Det senaste vapenstilleståndet, i en lång rad av vapenstillestånd i landets östra hälft kollapsade nyligen, och frågan är om vi inte just nu ser upptakten till en ny het konflikt i Östeuropa.
En faktor i konflikten har att göra med vatten. Efter Rysslands annektering av Krimhalvön beslutade Ukraina att bygga en damm för att blockera kanalen som tidigare försedde halvön med vatten, vilket lett till att det råder stor vattenbrist där i dag.
Situationen kompliceras ytterligare av att stora delar av östra Ukraina har en tämligen tveksam lojalitet till Kiev, med en stor rysktalande befolkning där åtminstone de mer radikala rösterna länge yrkat för att dessa områden borde uppgå i Ryssland.
Nya väpnade konflikter av ett mer allvarligt slag än det lågintensiva inbördeskrig, som Ukraina varit fast i under närapå ett årtionde nu, är på intet vis en garanterad utkomst. Men det är inte en omöjlighet i dag, och saken förvärras av att elefanten i rummet, USA, allt mer riktar ögonen mot andra sidan planeten.
Kinas intentioner rörande Taiwan har på intet sätt varit höljda i dunkel – Kina ser Taiwan som en del av den kinesiska nationen, och har aldrig accepterat att Chiang Kai-shek, inbördeskrigets förlorare, tilläts hålla sig kvar vid makten i Taiwan med hjälp av den amerikanska flottan. Utan amerikanernas hjälp hade denna lilla ö med sina tiotal miljoner invånare med våld återförts under fastlandets styre någon gång på 1950-talet, och Kina har blott bildat sin tid och väntat på sin chans att kunna skrida till verket sedan dess.
Mycket har dock hänt de senaste trettio åren. Kina har gått från att vara ett fattigt och ganska oviktigt land till världens stora verkstad, med en växande militärbudget och ett fokus på just den sortens vapen och militärdoktrin som behövs för att kunna återta sin förlorade provins och övervinna alla amerikanska försök att försvara den.
I allt fler militärövningar som Pentagon håller vinner helt enkelt Kina, ibland tämligen överlägset. Bortom det militära planet finns det dessutom stora politiska frågetecken att ta hänsyn till, bland annat frågan hur många amerikaner – givet den bittert polariserade inrikespolitiska situationen – som verkligen är särskilt sugna på att skicka sina söner för att dö för Taipei.
Om det inte var tydligt innan, så borde det i alla fall ligga i helt öppen dager nu att historien faktiskt aldrig tog slut, och att vi nu är på väg mot en ny fas i världshistorien. Borta är dagarna då vi kunde luta oss tillbaka och hoppas på en lugn och stillsam världsordning definierad av den liberala demokratins eviga expansion.
Vi är på väg tillbaka till klassisk stormaktspolitik med konkurrerande stormakter. 2020-talet ser därmed ut att vara bäddat för nya globala säkerhetspolitiska kriser av rang.
