En student på läkarprogrammet har anmält Lunds universitet till Diskrimineringsombudsmannen. Anledningen är att lärosätet vägrar göra om en tenta till flervalsfrågor. Studenten, som har dyslexi, har redan fått förlängd skrivtid och extra stöd, men trots det misslyckats med den vanliga skriftliga examinationen.
Förhoppningsvis friar Diskrimineringsombudsmannen. För precis som universitetet skriver är det viktigt att läkare “direkt och utan tvekan kan namnge anatomiska strukturer muntligt och skriftligt".
Frågan är varför studenten har fått extra tid från första början.
En vanlig jour på akuten plöjer jag mängder med journaltext och skriver sammanlagt flera A4 med remisser, inläggningsanteckningar och information till äldreboenden. Vissa läkare med dyslexi använder talsyntesverktyg, vilket kan fungera, men det grundläggande kravet på att snabbt kunna tillgodogöra sig och producera text bör inte kompromissas bort.
Läkarstudentens anmälan är en del av en större trend, där fler och fler kräver anpassningar på högskolor och universitet. Totalt får nu 33 000 studenter stöd på grund av funktionsnedsättning – fyra gånger fler än för 12 år sedan. Dyslexi och neuropsykiatriska funktionshinder är de absolut vanligaste skälen.
Anpassningarna börjar redan i grund- och gymnasieskolan. Tidningen "Vi lärare" har just nu en serie om inkludering. Högstadieläraren Anna Niklassons i Göteborg kan ha 10-12 elever med särskilda anpassningar i samma klass. Vissa behöver material på andra språk, några ska lyssna i stället för att läsa och ytterligare ett par behöver “dubbla böcker” – en extra lärobok i skolan för att de glömmer att ta med den de har hemma.
Nu har många som fått hela sin skolgång anpassad kommit till universitetet, och kräver att ordningen ska fortsätta. De åberopar diskrimineringslagen och olika FN-stadgar.
Men det är ingen mänsklig rättighet att bli läkare. Många universitetsutbildningar leder till legitimationsyrken med stort ansvar över andras liv och välmående. De krav som ställs kan rent av vara farliga att anpassa bort.
Även i andra branscher förväntar sig arbetsgivare att den som genomgått en högskoleutbildning har vissa grundläggande färdigheter. En ingenjör ska kunna räkna, och är kanske inte det mest lämpliga yrkesvalet för den med dyskalkyli.
Anpassningshaveriet i grundskolan skapar inte bara en orimlig arbetsbörda för lärare. Det gör eleverna en björntjänst. En elev med dyslexi behöver få träning av särskilt utbildad personal, och hitta strategier för att kunna hänga med i ordinarie undervisning.
Om man under sin skoltid mest har fått titta på Youtube-filmer istället för att läsa, och har kryssat flervalsfrågor istället för att skriva, är risken större att man sedan inte klarar av det man vill göra i livet.
Anpassningar på högskolan kan så klart vara motiverade, men det blir ohållbart om även universiteten ska skräddarsy upplägg som inte är i linje med de krav som verkligheten ställer.
