Det har bara blivit värre. Så kan man sammanfatta utvecklingen på biblioteken runt om i landet. I alla fall enligt fackförbundet DIK.
I år är det tio år sedan debatten om stök och social oro på biblioteken startade då ledarskribenten Paulina Neuding lyfte frågan på Svenska Dagbladets ledarsida. Resultatet blev en debatt som snabbt skiftade från att handla om vad som faktiskt försiggick på biblioteken för att istället handla om vad som fick sägas i det offentliga. Niclas Lindberg, S-märkt generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, tyckte att det gav tillfälle att ifrågasätta tysthetsnormen.
Andra debattörer från vänster anklagade dem som klagade på stöket för rasism och främlingsfientlighet. En stark röst var socialdemokraten Roger Mogert som då var kultur- och stadsbyggnadsborgarråd (S) i Stockholm. Han menade att “kraven på det tysta biblioteket är kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt.” De som lyfte stök som ett samhällsproblem var enligt Mogert konservativa, ibland maskerade som liberaler.
Debatten om stök på bibliotek blev alltså snabbt en benhård vänster-högerfråga. Var du emot stök och en anhängare av tysthetsnormen på bibliotek var du reaktionär. Hade du hjärtat till vänster skulle du omfamna det nya, det normkritiska.
En del av oss har nog trott att stöket försvann med tiden. Debatten sammanföll ju med flyktingkrisen 2015 när stora grupper av unga män drev runt i många svenska städer. Även om det inte gick att säga då verkar mycket av stöket handlat om kulturkrockar och kanske att unga män avreagerade sin frustration och oro.
Men en färsk rapport från fackförbundet DIK pekar mot att situationen tvärt om har förvärrats över tid. Enligt rapporten som bygger på en enkätundersökning riktad till 1 800 biblioteksanställda har har 95 procent av folkbibliotekarierna bara under de senaste två åren upplevt social oro och 82 procent har varit med om skadegörelse. Vidare har 57 procent upplevt våldsamma situationer och 47 procent har sett droghandel.
Värst är kanske att mer än en tredjedel av folkbibliotekarierna själva har upplevt kränkningar och 30 procent har råkat ut för vad som kallas försök till otillbörlig påverkan. Det här är hårresande siffror. I rapporten förklarar DIK självt situationen med nedskärningar och att biblioteken speglar samhället utanför. Åtgärden man efterfrågar är mer pengar.
Men problemet är inte i första hand ekonomiskt utan ideologiskt. Biblioteken har påverkats av politiska idéer som sagt att de inte ska vara tysta rum för bildning, utan öppna rum, mötesplatser, och centrum för all möjlig typ av samhällsservice. Det har uppenbarligen inte fungerat särskilt väl.
