Fredagens pressträff i Vita huset där Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj hamnade i gräl med USA:s vicepresident J.D. Vance och president Donald Trump har blivit viral. Hur historisk den blir återstår nog att se. Tolkningarna går isär. De flesta är överens om att Trump och Vance betedde sig buffligt i sättet de tillrättavisade Zelenskyj på. Vissa menar dock att den ukrainske presidenten inte förstod sin roll i hierarkin – det vill säga i vilken kraftig beroendesituation han befinner sig i förhållande till sina värdar. I det läget har han inte råd att säga sitt hjärtas mening. De två perspektiven utesluter inte varandra.
Många svenska kommentatorer har visat sin moraliska upprördhet över att Trump och Vance utnyttjar sitt övertag, ja rentav beter sig som mobbare – det har till och med ställts psykologiska diagnoser på de amerikanska statsöverhuvudena. Frågan är hur fruktbart det är. Det är ingen middagsbjudning vi bevittnar.
Vi har åtminstone sedan 1990-talet vant oss vid att se politik som underhållning, dokusåpa eller psykodrama. Gränsen mellan offentligt och privat har suddats ut. USA har legat före här. Inte minst Donald Trump själv har utnyttjat detta faktum till max. Han kunde inte ens mitt i fredagens turbulens låta bli att undslippa sig att det blev ”bra tv” av härdsmältan.
Bra tv är dock motsatsen till god diplomati. Det finns en anledning till att politiker i normalfall bara utbyter artighetsfraser framför kameran. Kameror är generellt i vägen för politiska resultat. De skapar prestige och låsningar och får de inblandade att tänka mer på hur de framstår inför sin hemmapublik än att vilja vara konstruktiva – ett skäl till att tv-sända partiledardebatter så lätt urartar till pajkastning.
I det allvarliga läge världen befinner sig i nu behövs ett ledarskap som inte baserar sig på symboler, publikfrieri och känslor. Att de nya amerikanska statsledarna provocerar är snarast ett skäl för andra världsledare att hålla sig lugna. Nu är det dags att plocka fram statsmannaskapet i Europas huvudstäder.
Och hittills får man nog säga att ledarna för de stora euroepiska länderna klarat provet. Storbritanniens premiärminister, Keir Starmer, kallade redan på söndagen samman Europas ledare till toppmöte där man beslutade att Europa ska spela en mycket aktivare roll i fredsprocessen mellan Ukraina och Ryssland. Det ekonomiska och militära trycket mot Moskva ska hållas uppe, men målet är att nå ett slut på det tre år långa kriget som fortsätter att skörda människoliv. Europa ska ta huvudansvaret för Ukrainas framtida säkerhet, men Europa och USA ska inte agera i strid med varandras målsättningar. Det sistnämnda har även understrukits av Natos generalsekreterare, Mark Rutte. Både han och Starmer arbetar för att reparera relationen mellan Zelenskyj och Trump. De inser allvaret.
USA:s huvudbudskap har hela tiden varit att Europa ska ta ansvar för sin egen säkerhet. Budskapet har inte varit att ge Ryssland fria händer att rulla över kontinenten eller att Nato är begravet, vilket man kan få intryck av om man läser vissa kommentarer. Sådana långtgående tolkningar är inte konstruktiva. Ansvariga politiker bör undvika dem, eftersom de riskerar att spä på en redan dålig relation och i värsta fall bli självuppfyllande.
Man kan som EU:s utrikeschef, liberalen Kaja Kallas, tycka att Donald Trump är ”fast i ett ryskt narrativ” eller att USA övergivet rollen som ”den fria världens ledare” men man bör inte höja konfliktnivån om man har ett så tungt ämbete. Trump själv är mästare på att förminska och förolämpa, att "svara med samma mynt" är minst sagt onödigt för att inte säga farligt. Trump är dessutom fullt kapabel att göra sina egna misstag, utan rysk hjälp. Moraliska omdömen av det slaget ger ofta applåder på sociala medier, men de är tomma ord som skadar diplomatin.
Och risken för verkligt negativa konsekvenser av de försämrade relationerna riskerar att bli uppenbar redan måndag kväll då Trump ska samla sina närmaste rådgivare för att eventuellt fatta nya beslut om Ukraina.
Europa måste utveckla sin egen försvarsförmåga och göra sig mindre beroende av USA. Det kommer kräva stora investeringar i försvaret, satsningar som bör bekostas med lån snarare än skattehöjningar eller kraftiga nedskärningar i välfärden.
Men tanken att Europa snabbt kan bryta med USA är helt verklighetsfrämmande. En direkt fientlig relation till USA vore faktiskt helt förödande för Europa. Ett sådan scenario är inget alternativ.
Det räcker med att betänka att i stort sett alla våra digitala system – kommunikationer, statsförvaltning, militär – är beroende av amerikansk teknik. USA kan, om man vill, vrida om armen på Europa fullständigt utan att avlossa ett enda skott. Det är inte en fråga om rättvisa utan ett brutalt faktum. USA är potentiellt sett ett mycket större hot än Ryssland.
Europa bör därför stå upp för sina värderingar och sina intressen. Utvecklingen i Washington har klart visat att det djupa beroendet av USA på i stort sett alla områden inte är hållbart. Men frigörelseprocessen kommer ta tid och den bör om möjligt göras i samförstånd med amerikanerna.
Mardrömsscenariot är snarare att Washington bestämmer sig för att försöka lägga käppar i hjulet. Hittills har kravet från Vita huset varit att Europa ska upprusta, inte nedrusta; att Europa ska ta sig i kragen, inte böja nacken. Fortfarande har USA en stark militär närvaro i Europa och skickar i skrivande stund fortsatt militär hjälp till Ukraina, inklusive digital sådan. Vi bör se till realiteterna. Väldigt mycket kan bli väldigt mycket sämre än lite munhuggande på tv. Men vi är inte där än, och vi behöver göra vad som krävs för att inte hämna där.
