Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Jakob Heidbrink: Statsmakten vilar ytterst på våld - så även den svenska

En stat ska helst inte behöva använda sitt våldskapital. Men om den inte är beredd att göra det när det behövs så får den legitimitetsproblem.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

En definition på en stat är att den gör anspråk på att monopolisera våldet: endast staten får, bortsett från noggrant avgränsade undantag som nödvärn, lagligen utöva våld. Använder någon annan våld, är våldet per definition illegitimt. Använder en klan eller ett kriminellt gäng våld, ska alltså staten stoppa denna våldsanvändning och straffa de skyldiga.

Att våldsverkare ibland lyckas hålla sig borta från rättvisan förändrar inte denna princip.

Eftersom våldsmonopolet med denna syn utgör själva definitionen av en stat, måste staten, för att förbli en stat, svartsjukt bevaka sitt monopol. Den som ifrågasätter monopolet, ska möta övermakt.

Men våldsmonopolet är med denna syn också en förutsättning för allt annat staten gör. Skatteindrivningen backas upp av hot om våld: den som inte betalar, möter domstol, polis, kronofogde och kommer att tvingas att betala – utan att legitimt få försvara sig med våld.

Regleringslagstiftning backas upp av hot om våld: den som utövar förbjuden verksamhet kommer att få den nedlagd och fråntas pengar (genom böter) eller frihetsberövas.Det faktum att våld spelar en central del i statsbygget känns kanske omodernt, men det gäller även i dag.

Mot denna bakgrund är det besynnerligt att både den svenska staten och svenskarna i allmänhet verkar ha glömt bort betydelsen av våld för vårt samhälle. I välfungerande länder där staten hyser legitimitet hos befolkningen behöver förvisso våldet sällan användas.

Det våld som backar upp statens påbud blir osynligt. Men det får inte leda till att man glömmer våldets principiella betydelse. Utan hot om våld och beredskap att utöva våld blir statens regler något som man väljer att acceptera. Den som inte vill acceptera reglerna och som är beredd att försvara sin ovilja med våld, behöver inte följa påbuden.

Det är därför illavarslande när också statens våld upplevs som så obehagligt att det blir politiskt omöjligt att utöva det. Vid denna punkt uppstår nämligen utanförskapsområden där de våldsamma får styra istället för staten. Vid denna punkt undermineras utlänningsregler av att de som uppehåller sig i landet utan tillstånd går under jorden utan att behöva frukta efterlysningar. Vid denna punkt uppstår hot mot vittnen i rättegångar.

Men när det blir politiskt omöjligt att hota med våld eller använda våld, blir också myndigheterna försiktiga. Då råder de befolkningen att göra eller låta bli något istället gör att peka med hela handen. Myndigheterna vill ju inte riskera den politiska stormen som följer på hot om våld. Då tenderar man att rekommendera folk att självmant isolera sig vid sjukdom istället för att beordra karantän. Då delar man ut armband om att inte tafsa istället för att lagföra dem som tafsar.

Vid all den berättigade kritik som nu framställs mot polisen, mot Folkhälsomyndigheten och mot många andra myndigheter bör vi alltså också fråga oss själva: ligger inte den svenska staten nu som den politiska opinionen bäddat?