Organisationsforskaren Mats Alvesson skriver i Expressen om HR-avdelningarnas expansion på allt fler arbetsplatser (15/7). Det är en fråga som han har skrivit om i flera böcker. Trenden går igen på i princip hela arbetsmarknaden. Självklart behövs någon form av personaladministration, men dagens omfattning är knappast motiverad.
Exempelvis ökade antalet anställda inom administrationen i Västra Götalandsregionen med 50 procent mellan åren 2001 och 2021, medan befolkningen i länet bara ökade med 16 procent under samma period. Pengarna som gick till fler administratörer kunde i stället ha gått till sjuksköterskor eller undersköterskor.
Utökad HR-verksamhet kan vara påkallad om den faktiskt gör nytta för kärnverksamheten. Men Alvesson konstaterar att så sällan är fallet. Som troligen alla som har haft ett jobb vid det här laget har behövt utstå, består HR-arbete i hög grad av olika obligatoriska gruppövningar, workshops och föreläsningar. Dessa tar tid från de anställdas egentliga arbetsuppgifter – vanligen utan att bidra till arbetsförmågan överhuvudtaget.
I Värdet av värdegrunder (Fri tanke 2021) beskriver Alvesson med flera, som exempel en halvdagsworkshop på Telia i Göteborg. Två månader senare kunde knappt någon av deltagarna minnas vad de hade gjort. De tyckte inte heller att det hade påverkat deras arbete. Utfallet kan förklaras av att dylika aktiviteter sällan har något tydligt syfte. Påfallande ofta saknar till och med projektledarna någon målbild utöver att processen i sig är målet.
När HR-avdelningarna inte anordnar gruppaktiviteter är de vanligen upptagna med att ta fram strategier, policies, värdegrunder och jämställdhetsplaner. Alvesson påtalar i Expressen att detta är vad övriga i arbetslivet, såväl ledning som personal, helst vill att HR inte ska syssla med. I stället vill man ha stöd och få service med sådant som sjukledighet och pensionsplanering.
Det senare vardagliga arbetet har dock låg status, medan strategiutveckling öppnar en väg in till ledningsfunktionerna och ger HR-avdelningen större inflytande i verksamheten. Det är fullt rationellt för HR-personalen att vilja förbättra sin egen situation och stärka sin ställning. Men det gör det inte rätt.
Ska HR-sjukan kunna motverkas måste staten dra sitt strå till stacken. De flesta verksamheter har inte haft något annat val än att expandera personaladministrationen i takt med att lagstiftningen har skärpts. Inte minst på arbetsmiljöområdet är nu regelverken så byråkratiska och snåriga att chefer sällan klarar sig utan hjälp. Därför bör regeringen inleda en översyn och lätta regelbördan.
Därutöver bör statliga myndigheter och företag föregå med gott exempel. Det är upp till ledningen att hålla HR i schack så att inga mer resurser än nödvändigt lämnar kärnverksamheten.
