Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Jönsson, gästkolumnist
Henrik Jönsson, gästkolumnist

Henrik Jönsson: Socialdemokraternas populistiska kampanj dömd att misslyckas

Vad ska S göra vid en eventuell valförlust? Storma Rosenbad? Upprätta en motståndsrörelse?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

“Det viktigaste är att inte ljuga inför sig själv, för den som ljuger inför sig själv och lyssnar till sin egen lögn kan till slut inte urskilja någon sanning hos varken sig själv eller runt omkring sig.”

Dessa ord om bedrägeriets villfarelser yttrar munken Zosima i Fjodor Dostojevskijs teologiska mästerverk “Bröderna Karamazov” efter att brödernas självupptagne far med lögner och smutskastning skämt ut både sig själv och sin familj inför hela samhället.

Den uppfattat oskyldiga nödlögnen, nidbilden och den ohederliga anklagelsen rättfärdigas i allmänhet som ett medel för att tjäna ett gott högre syfte – men missar det faktum att lögnen i sig förändrar omständigheterna för de som hör den, så att dess mål ytterst förlorar sin mening.

Den populistiska skrämselkampanj det svenska vänsterblocket under flera månader ägnat sig åt är maktpolitiskt begriplig. Man befarar att man vid kommande val kommer att ersättas av en konservativ regering, vilket man med alla till buds stående medel vill förhindra.

Problemet är att den existerande regeringssammansättningen, där socialdemokrater måste ta hänsyn till både fackhatande centerpartister och klimatpuritanska miljöpartister, gör det mycket svårt att formulera en sammanhållen och övertygande politik. Eftersom hela regeringskonstruktionens existensberättigande vilar på den överordnade ambitionen att hålla Sverigedemokraterna isolerade, måste i stället värdet av detta ställningstagande ständigt betonas.

Ett samarbete som bygger på att förhindra oönskat politiskt inflytande snarare än att formulera en trovärdig egen politik blir per definition negativt. Som konsekvens angriper regeringspartierna nu oppositionen, inte för deras faktiska politik, utan för de föreställningar man behöver tillskriva deras politik för att legitimera det egna regeringssamarbetets fortsatta existens.

I sin yttersta form uttrycks detta genom att regeringen och dess ministrar medvetet och organiserat framställer samtliga oppositionspartier som direkta hot mot demokratin.

Faran med denna typ av populistisk argumentation är inte bara att den förhindrar välbehövlig politisk debatt om Sveriges verkliga problem, utan även att den verklighetsbild man förmedlar på allvar riskerar att underminera förtroendet för svensk demokrati.

För vad förväntas de som låtit sig övertygas om att oppositionen verkligen är demokratiskt illegitim göra vid en eventuell valförlust? Idka civil olydnad? Upprätta en underjordisk motståndsrörelse? Eller ska man ta på sig fackförbundet Byggnads normkritiska mössor och storma Rosenbad i en slags genusmedveten svensk version av upploppet vid Kapitolium i USA?

För den som bedriver politisk kampanj baserad på lögner förlorar inte bara, som Dostojevskijs fader Zosima uttryckte det, respekten för sanning hos både sig själv och andra – utan i förlängningen även för det humanistiska samhällets moraliska fundament: att behandla andra så som man själv vill bli behandlad.

Detta utgör den enda verkliga demokratifaran i denna valrörelse.