Hotet från våldsbejakande islamism ökar stadigt i Sverige. Säpo uppskattar att omkring 2000 jihadister befinner sig i landet. Det är en tiodubbling på tio år. 300 personer åkte från Sverige för att ansluta sig till Islamiska staten (IS) i Syrien. En stor andel från Göteborg. En del av dessa har nu, efter att IS till slut nedkämpats, återvänt.
En rad terrordåd i Västeuropa har med plågsam tydlighet visat att dessa grupper inte skyr dödligt och urskiljningslöst våld gentemot civila. Samtidigt finns de som konstant envisas med att tona ned denna allvarliga utmaning mot det öppna demokratiska samhället. Samma grupper och personer begriper inte att det finns en mylla av radikala församlingar, föreningar och grupper som utgör en grogrund för vidare radikalisering.
Till de som inte förstår problemet och dessutom gör sitt yttersta för att spela ned hotet är Socialdemokraternas sidoorganisation Tro och solidaritet. En organisation representerad i partiets verkställande utskott och som i religiösa frågor ofta satt tonen för det socialdemokratiska partiet.
Delar av denna sidoorganisation har punktmarkerat (och försökt karaktärsmörda) de som forskar om och uppmärksammar hur den radikala islamismen i Sverige verkar och har utvecklats under det föregående decenniet. Hur går det ihop med den socialdemokratiska politiska traditionen?
Partiet har en stolt tradition av folkbildning, demokratiarbete och pragmatism. Den överslätande attityden gentemot radikalkonservativ politisk islam ligger inte alls i linje med partiets ideologiska eller organisatoriska historia.
Sverigedemokraterna bröt banden med det tidigare ungdomsförbundet SDU när dessa gjorde alltför stora avsteg från partilinjen. Det gick inte att upprätthålla partiets trovärdighet om en sidoorganisation hela tiden underminerade moderpartiet.
Annorlunda är det egentligen inte med Tro och solidaritet. Hur ska inrikesminister Mikael Damberg med trovärdighet kunna tala om problemet med våldsbejakande islamism i Sverige om en annan del av partiet hävdar att sådana varningar är exempel på rasism eller rent hittepå?
Att Sverige på bara ett decennium har fått ett allvarligt problem med våldsbejakande islamism och en uppsättning organisationer som främjar radikalisering är en politisk skandal. Politisk eftersom situationen inte uppkommit ur det blå utan som en konsekvens av politiska beslut. Skandal eftersom det genom åren inte har varit okänt vad orsakssambandet är. Trots detta har passiviteten under många år varit påfallande.
Utvecklingen är ett resultat av att invandringen från Mellanöstern inte hanterats på ett tillbörligt sätt. I stället för anpassning till svenska demokratiska samhällsnormer har en inte obetydlig andel av de som invandrat förpassats till segregerade enklaver. I dessa enklaver upprätthålls radikala religiösa normer, inte sällan med generöst stöd från stat och kommun via bidrag till föreningar med kopplingar till radikala åsikter.
Detta märkliga tillstånd, som inte minst Socialdemokraterna länge sett genom fingrarna med, håller nu på att skärskådas med hjälp av värdefull forskning och kunskapsinsamling. Läget håller på att förändras. Detta inser också regeringen.
Men det viktiga arbetet mot extremism motarbetas av Tro och solidaritet. Samma motstånd mötte dem som tidigt upplyste om hedersvåldet i Sverige. Hur många liv hade inte kunnat räddas om man hade ignorerat dem som ropade "rasist!" så fort hedersvåldet lyftes? Samma fråga kommer ställas den dagen den våldsbejakande islamismen slår till igen.
