Energiförsörjningen har varit en av de hetaste frågorna under årets Almedalsvecka. Det är fullt logiskt. Klimatet, säkerhetspolitiken och prisstegringarna sammanstrålar alla i hur Sverige ska klara att genomdriva den enorma elektrifieringsvåg som vi hittills bara sett början av. För under de närmaste 20 åren kommer Sverige att behöva minst fördubbla sin elproduktion, för att klara omställningen till koldioxidneutral energi.
Huvuddelen av bilflottan ska bytas ut till elbilar. Men den stora utmaningen är ambitionen att även den tunga trafiken och industrin stegvis ska övergå till eldrift. Investeringsbehoven är enorma, liksom kostnaderna. Men här finns även möjligheter till ny teknikutveckling och export för ett teknikdrivet land som Sverige. Om vi gör rätt kan systembytet rentav visa sig lönsamt. Det kommer oavsett innebära en säkerhetspolitisk förbättring att minska vårt beroende av gas- och oljeproducerande skurkstater.
Men var ska då all ny el komma ifrån? Vattenkraften kan inte byggas ut mer utan att förstöra stora naturvärden. Vindkraft kommer vara en viktig del av lösningen, men då främst havsbaserad vindkraft. Det finns just nu ansökningar för att bygga mycket stora vindkraftsparker vid kusterna. Det gäller inte minst i Sveriges ekonomiska zon, det vill säga utanför vår territorialvattengräns cirka två mil ut från kusten. Det är på behörigt avstånd från land och något staten borde uppmana. Svenska kraftnät skulle exempelvis inte behöva göra halt för stamnätet vid territorialvattengränsen.
Vindkraftutbyggnaden kommer dock att behöva kompletteras. Framförallt med kärnkraft. Inte i första hand för att få upp volymerna utan för att få upp stabiliteten. För dagens system är inte tillräckligt robust. Det är som bekant inte givet att det blåser överallt hela tiden och elförbrukningen varierar också märkbart.
Bristen på stabilitet och lagringskapacitet är något av elektrifieringens akilleshäl. Vätgas, batterier, turbiner och pumpverk kan i teorin fylla rollen, men de finns inte på plats i nämnvärd utsträckning. Vattenkraftens reglerfunktion minskar i takt med att dess relativa andel minskar vid utbyggnaden. Nedläggningen av fullt fungerande kärnkraftverk har inte bara minskat produktionen av fossilfri el, utan även kraftigt försvagat förmågan att stabilisera elsystemet. Kärnkraftverk har nämligen även en förmåga att stabilisera elens frekvens.
Balansen i vårt en gång världsunikt stabila energisystem har rubbats av S-MP-regeringens närmast huvudlösa antikärnkraftspolitik – en politik som nu alltså försvårar klimatomställningen. Sverige har – till skillnad från vårt grannland Finland som också har kärnkraft – fört en ryckig energipolitik de senaste decennierna.
Den svenska folkomröstningen om kärnkraft 1980 skapade inte bara en djupgående polarisering och politisering av energifrågan – där vind och kärnkraft ställdes emot varandra. Folkomröstningen hade stor betydelse för bildandet av Miljöpartiet, ett parti som inte alls på samma sätt varit representerat i våra nordiska grannländers parlament. MP har sedan starten fört in ett ideologiskt element i energipolitiken som försvårat tekniska lösningar. Det har varit direkt skadligt för både landets energiförsörjning och i förlängningen även kontraproduktivt för miljön. Men partiet har inte varit ensamt. Socialdemokraternas så kallade ”tankeförbudslag” mot kärnkraftsforskning 1987, har också haft en destruktiv inverkan.
Bortsett från Miljöpartiet borde dock förutsättningarna vara goda för en blocköverskridande uppgörelse under nästa mandatperiod som inkluderar kärnkraften i omställningen mot fossilfri el. En sådan uppgörelse behövs, och efterfrågas av branschen, både för att skapa tydliga spelregler och få ett politiskt mandat framåt. Staten måste våga peka ut riktningen, precis som den gjorde på 1970-talet när Sverige ersatte sitt oljeberoende med kärnkraft. Dagens utmaningar är minst lika stora.
Fördelarna med de mindre kärnkraftreaktorer – SMR – som nu diskuteras är flera. De kan serietillverkas, vilket sänker kostnaderna. De kan optimalt sett placeras ut nära den nya tunga elindustrin såsom battterifabriker. Det lär kanske inte finnas stöd för en minireaktor på Hisingen, men Ringhals är som tur är inte långt borta från Göteborg. Och där finns all infrastruktur redan på plats. Vattenfall har nyligen börjat utreda möjligheten för småskalig kärnkraft vid den gamla reaktoranläggningen utanför Varberg.
Kärnkraften är ett oerhört resurseffektivt energislag. Dels sett till råvaruåtgången. Dels sett till åverkan på miljön. Ingen annan industri har dessutom jobbat så hårt på att förbättra den egna säkerheten. Paradoxalt nog har miljörörelsens gamla hatobjekt nu också visat sig bli en nödvändig pusselbit i arbetet med att rädda klimatet.
