”Det är moraliskt förkastligt, men jag har valt att göra det så”. Det sa den före detta sverigedemokraten Margareta Larsson när hon konfronterades med att ha tagit ut fullt riksdagsarvode på 62 400 kronor i månaden och nyttjat förmånen att åka gratis i första klass på SJ.
Detta trots att hon lämnat SD. Hon satt kvar i riksdagen som politisk vilde men deltog inte i riksdagsarbetet. I stället drev hon en massagesalong.
Man måste ändå ge Larsson att hon är uppriktigare än de flesta politiker som lever på skattepengar trots att de har avslutat sina uppdrag. I intervjun med Aftonbladet erkänner hon helt öppet att det hon gör är fel och att hon förstår att människor blir upprörda. Men att hon har gjort det ändå, då möjligheten finns.
Samma sak kan man inte säga om de politiker som intervjuas i GT:s kartläggning (19/4). Tidningen har granskat kommunpolitiker som trots att de lämnat politiken lever gott på ersättningar från det offentliga. När de ställs mot väggen försöker de prata bort det eller undviker att svara över huvud taget.
Och det är inga dåliga "löner" det rör sig om. Tony Hansen (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Tranemo i Västra Götaland, ansökte om omställningsstöd på 52 200 kronor i månaden för ett år när han slutade som politiker i fjol. Ändå gick han direkt tillbaka till sin tjänst som fackombudsman på IF Metall. På så vis kan han leva med dubbel inkomst.
Hansen är inte ensam om att nyttja förmånerna. Boråsaren Malin Carlsson (S), även hon tidigare kommunstyrelseordförande, gick tillbaka till sitt jobb på Arbetsförmedlingen för knappt ett år sedan. Ändå har hon tagit ut 60 688 kronor i månaden i omställningsersättning. När GT:s reporter frågar henne varför hon tar emot ersättningen trots att hon har ett jobb vägrar hon att svara.
Liknande fall med politiker som lever på omställningsstöd finns i hela landet. I GT:s granskning framkommer totalt 19 politiker som valt att göra på det här sättet. De mest stötande fallen handlar om före detta politiker som inte bara tagit ut omställningsersättning, trots att de har ett nytt jobb eller går tillbaka till sitt gamla arbete, utan säger upp sig (!) från den arbetsplats de varit tjänstlediga från för att i stället leva på ersättningarna. Det gjorde exempelvis Anders Bevemyr, socialdemokratisk politiker i Söderköping. Hans egen förklaring är att arbetsuppgifterna på det gamla jobbet förändrats och blivit tråkigare.
Det är rimligt att det finns ett ekonomiskt omställningsstöd till förtroendevalda. Det gör att fler vågar ta politiska uppdrag och minskar risken för korruption. Utan ett sådant stöd ökar risken att intresseorganisationer och företag kan skaffa sig förmåner genom att erbjuda ett jobb till den politiker som fattar beslut i enlighet med organisationens eller företagets intressen.
Men de politiker som använder stödet för att kunna leva på dubbla löner efter att den politiska karriären tagit slut gör inte bara sig själva till åtlöje. De skadar människors förtroende för det politiska systemet och spär på politikerföraktet.
Enligt en statlig utredning från 2007 som undersökt svenskarnas attityder till bidragsfusk finns det ingenting som är så destruktivt för den allmänna bidrags- och skattemoralen som politiker som uppfattas fuska eller mygla. Folk anser att politiker ska föregå med gott exempel. När förtroendevalda i stället skaffar sig fördelar som uppfattas som orättvisa ökar allmänhetens benägenhet att göra tveksamma skatteavdrag eller fuska med vab-dagar. Att det skett enligt reglerna spelar mindre roll.
Därför måste regelverket stramas upp. Den politiker som tagit ut omställningsstöd trots att han eller hon har gått tillbaka till sin gamla tjänst eller skaffar sig ett nytt arbete bör bli ersättningsskyldig.
Inte så mycket för att det rör sig om särskilt stora summor på totalen. Utan för att normen att göra rätt för sig måste gälla alla.
