Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ann-Sofie Hermansson (S) och Nalin Pekgul (S) talar demokratifrågor med ungdomar i Angered, under ett besök i somras. Bild: Thomas Johansson/TT

S måste göra upp med islamismen

Strategin från islamisterna att blanda samman kritik mot dem med "islamofobi" och rasism måste bemötas. Det är ohållbart att Socialdemokraterna gör sig till gisslan för dessa krafter.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Efter försöken att peta Ann-Sofie Hermansson (S) i Göteborg startar nu S-politikern Maria Alias en partiförening mot hedersförtryck och våldsbejakande extremism. Föreningens syfte är att vara ”en blåslampa” inom Socialdemokraterna, säger Alias till Expressen (15/2).

Alias, som är född i Irak och gick med i SSU som 15-åring, har själv varit utsatt för hedersförtryck. Hon menar att många inom S inte vill lyfta ämnet av rädsla att förlora röster eller bli kallade rasister. Enligt Alias blir de som lyfter frågorna snabbt ”brunsmetade”, och flera medlemmar har lämnat partiet på grund av partiets relativiserande av hedersförtryck och andra integrationsproblem. Något hon nu vill försöka göra något åt.

Hur ska man förklara flathet mot hedersförtryck och islamism? Okunskap och naivitet spelar förstås sin roll. Men det går inte att bortse från den rent cyniska aspekten.

Islamister har sedan länge insett värdet av att blanda samman kritik av deras extrema åsikter med kritik av muslimer generellt, eller med ren rasism. Det här är en effektiv strategi, som tyvärr även fått understöd av politiker och debattörer på vänsterkanten.

Ett exempel är Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer (SUM). Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) beslöt förra året att SUM inte skulle beviljas statsbidrag med hänvisning till att de hyllat och delat material om våldsbejakande islamistisk extremism och dessutom haft enskilda förtroendevalda som stridit för IS i Syrien. MUCF krävde även att SUM skulle betala tillbaka fem års redan gjorda utbetalningar. Ett beslut som dock inte godtagits av förvaltningsdomstolen.

Musa har avfärdat kritiken som ”islamofobi”, vilken han hävdar blivit institutionaliserad i det svenska samhället. I en tidigare debattartikel (Dagens Samhälle 17/11-2015) argumenterar han för att den som har en avvikande uppfattning stämplas som extremist, islamist eller fundamentalist av liberaler. Kritiken mot islamismen är i själva verket en rädsla för en ny generation unga muslimer som vill ta plats i det svenska samhället. Ett tema han gärna återkommer till.

När två av hans åsiktsfränder stämde Ann-Sofie Hermansson för hennes uttalanden om extremister (rättegången har ännu inte hållits) var Musa med och samlade in pengar till rättegångskostnaderna. I ett Facebookinlägg (11/12-2018) om detta beskriver han högerextrema fascister, socialdemokrater och liberaler som ”same, same egentligen”. Möjligen menar han det inte fullt ut. Men att underblåsa föreställningen att ”alla svenskar är rasister” är en medveten strategi, och tyvärr har den fått fäste bland alltför många invandrarungdomar.

När föreningen ”Varken Hora eller Kuvad” för lite drygt två år sedan gjorde en enkätundersökning i Göteborgs nordöstra förorter visade det sig att mer än var tionde skolungdom sympatiserade med IS, jihadister och liknande religiösa extremister. Hälften av ungdomarna svarade att de ser sig själva som mycket religiösa.

Valdistrikten i nordöstra Göteborg råkar vara de där socialdemokratin har som högst stöd i staden. När Maria Alias säger att otydligheten inom S mot islamism och hedersförtryck hänger samman med en rädsla att förlora röster så är det inte taget ur luften. Den bilden bekräftas även av centralt placerade källor inom S.

Den förvridna föreställningen att kritik mot islamister är kritik mot muslimer generellt, eller uttryck för rasism, gör att rädslan för att stöta sig med dessa krafter, rent krasst, kan vara befogad. Men på sikt är det förstås förödande att göra sig till gisslan hos krafter som knappast delar socialdemokratins värdegrund. Det kommer bara förvärra problemet.

Att Ann-Sofie Hermanssons ställningstagande mot islamism och hedersförtryck skulle vara okontroversiellt inom S är rent nonsens. Här får man inte stirra sig blind på de direkta orsakerna eller officiella motiveringarna till avgångskraven, utan måste se till den större bilden och hennes ställning i partiet.

Många vill eller förmår inte det. Speciellt inte i maktställning. Den stridbara före detta ordföranden för S-kvinnor, Nalin Pekgul, anklagade under söndagen Aftonbladets ledarsida för att vilja flytta fokus från Hermanssons kamp mot extremism och hedersförtryck, som hon ser som en viktig aspekt i konflikten. Pekgul menar att AB ledare passerat anständighetens gräns.

Pekgul, Hermansson, Alias med flera står långt ifrån ensamma. Men tyvärr är merparten av S-apparaten ännu för feg för att ställa sig bakom de modiga kvinnor som tar kampen mot förtrycket.