När livet bjuder motstånd kan det vara skönt att ta ett kliv tillbaka. Min erfarenhet är att det i stället är då man behöver en knuff i rätt riktning. Jag var 18 år och arbetslös. Pappa tyckte att jag kunde hänga med honom på jobbet. Väl i lastbilen hoppade pappa upp på passagerarsidan och sa att han tänkte att det var en bra idé för mig att ta C-körkort. ”Men jag kan ju inte köra lastbil” sa jag skräckslaget. Jodå, sa pappa ”det är inte svårt, den går det hållet du vrider ratten.” Hans självklara förväntningar gjorde att jag prövade. Och tog C-kort.
Jag hade nyss gått ut gymnasiet. En tvåårig praktisk linje. Det var rådet jag fick från skolan eftersom jag var lite skoltrött efter nian. ”Du slipper det tredje året och det är mindre teori.” Och även om jag inte fick användning för C-kortet just då började jag jobba. Ungefär tio år senare var jag mogen för högskolestudier. Först då blev jag varse vad jag valt bort när jag gått en icke högskoleförberedande gymnasielinje. Mina val som 15-åring fick konsekvenser jag inte hade föreställt mig.
Nå, jag läste ihop en akademisk examen på enstaka kurser. Men jag retade mig på utsorteringen som gjorde att jag inte kunde läsa det program på universitetet jag egentligen hade önskat. Denna utsortering fortsätter. Varje år lämnar ungefär 15 procent av eleverna i Sverige grundskolan utan den behörighet som krävs för att kunna gå vidare till gymnasiets nationella program.
Nu föreslår skolminister Lotta Edholm (L) särskilda yrkesskolor för elever som har för många F, alltså underkänt, för att komma in på gymnasiet. Åsa Westlund (S) tycker istället att F-betyget ska utredas. Jag skulle rekommendera bägge att läsa den utmärkta boken ”Att vända en skola, en rektors erfarenheter” författad av Linnea Lindquist, även känd som "Rektor Linnea", och utgiven på Gothia Kompetens.
Rektor Linnea började 2016 arbeta på Hammarkulleskolan, en kommunal F-3-skola i ett särskilt utsatt område i Göteborg. Det spelar stor roll i vilket område eleven växer upp. Det påverkar elevernas skolgång när de bor så trångt att de inte har en egen säng att sova i eller någon klasskamrat med svenska som modersmål. Trots detta påpekar Linnea: ”En av mina första insikter var att inte tycka synd om barnen oavsett hur svår situation de befann sig i.”
Sen dess har Rektor Linnea tillsammans med sina lärare lyckats med att förbättra kunskapsresultaten avsevärt, eleverna lär sig läsa tidigare, undervisningstiden har blivit mer effektiv och skolan präglas idag av lugn, stabilitet och trygghet: ”Det kräver tid, engagemang och kreativt tänkande. Det kräver att man lägger paragraferna åt sidan, skaffar sig en rejäl dos av självförtroende och mycket djärvhet.”
Jag fick så småningom god användning för mitt C-kort tack vare min pappas självklara förväntningar på mig. Och jag menar att Rektor Linneas lika självklara förväntningar på eleverna i Hammarkulleskolan gör att vi inte behöver vare sig särskilda skolor eller skippade betyg. Vi behöver istället fokusera på att elever går ut skolan med godkända betyg. Punkt.
