Finska myndigheter bordade i fredags kväll oljetankern Eagle S utanför Helsingfors efter att ha tvingat in den från internationellt vatten i Finska viken. Fartyget misstänks vara inblandat i de kabelbrott som inträffade på juldagen, bland annat av en elkabel mellan Finland och Estland. Det är inte det första sabotaget mot kablar, nyligen riktades liknande misstankar mot ett kinesiskt fartyg, Yi Peng 3, som stoppades först när det nåt Kattegatt.
Det råder egentligen ingen tvekan om vem som ligger bakom sabotagen. De är en del av Rysslands hybridkrigföring och kan ses som ett svar på att Väst under hösten beslutade tillåta Ukraina att attackera mål långt inne i Ryssland med västerländska vapen. Om väst tar kriget till Ryssland kommer Ryssland ta kriget till väst, resonerar man i Moskva.
Det kan bli värre. 2025 väntas bli ett avgörande år i Ukraina-kriget. Just nu har Ryssland initiativet vid fronten. Enligt militäranalytikern Michael Kofman är orsaken främst att Ukraina haft svårigheter att mobilisera tillräckligt många män till fronten, en front som på många håll liknar ett slakthus. Sett till teknisk utrustning och ammunition är läget mycket mer jämnt mellan de stridande parterna. Ryssland drar dock nytta av sin större befolkning och har lyckats koncentrera sina resurser till kriget, samtidigt som man systematiskt försöker bomba sönder den civila infrastrukturen och energiförsörjningen i Ukraina – ytterst en fråga om ekonomisk krigföring.
Enligt Kofman och andra experter kan man tala om att Ryssland har ett ”fönster i tiden” det närmaste året, deras övertag väntas nämligen avta med tiden om bara Ukraina kan hålla ut ungefär 6-12 månader med fortsatt stöd från väst. De ryska materiel-förråden kommer sina och krigsekonomin är inte långsiktigt hållbar, med bland annat en allt mer kännbar inflation.
Hur passar då den tillträdande amerikanske presidenten Donalds Trumps löften om att snabbt få ett slut på kriget in i den här bilden? Ja, en förhandlingslösning kommer förr eller senare bli fallet. Den kräver dock att också Moskva är intresserade av att få slut på kriget. Utmaningen för Trump – som helst vill satsa amerikanska resurser på annat – är att han snarast måste öka pressen på Ryssland för att göra Moskva seriöst förhandlingsvilliga.
Ryssland har ett spann av strategiska mål, där de mest långtgående är att få kontroll över hela Ukraina och i retoriken även ha inflytande över Europa som helhet. Det är dock inte en styrkeposition som Ryssland har, och inte heller en position man lär kunna erövra. Å andra sidan är Ryssland tillräckligt starkt för att anse sig kunna ställa krav på ett oberoende Ukraina i en fredsförhandling, exempelvis i form av veto mot NATO-medlemskap och att Ryssland får behålla de provinser man annekterat.
Trump-administrationen lär behöva sätta press på Ryssland för att Putin-regimen ska nöja sig den typen av krav. För helst vill Ryssland ha sina maxkrav. Avgörande för Västs del är att Ukraina de facto integreras västerut, ekonomiskt och militärt – att land helt enkelt bryts ur den ryska intressesfären. Ukrainas status i det avseendet är konfliktens kärna.
En fred är bara möjlig om Ukraina de facto kan lita på att Ryssland inte är kapabelt att återuppta sina försök att erövra landet. Det kräver ett ekonomiskt vitalt och militärt rustat Ukraina. Europa kommer behöva dra ett tungt lass här. Dels ekonomiskt, dels militärt. En möjlig lösning är exempelvis att de europeiska länderna placerar en fredsbevarande styrka i Ukraina för att garantera att Ryssland inte vågar slå till igen.
Inte ens Donald Trump lär kunna överge Ukrainafrågan snabbt om han inte ska förlora ansiktet helt. Men Trump kommer kräva mer av Europa. På kort sikt är en möjlig lösning att Europa tar mer av notan, på längre sikt kommer Europa även behöva ta mer av det militära, konkreta ansvaret för den egna kontinentens säkerhet.
Faktum är att NATO-länderna idag inte är organiserade för att kunna göra militära insatser utan USA. Europas arméer är uppbyggda för att komplettera USA. Men Europa kommer behöva skaffa sig bättre förmåga att agera självständigt. Den förmågan kommer inte komma på plats under 2025, även om nu ett stort antal NATO-länder rustar upp. På längre sikt är den dock nödvändig.
De ryska sabotageaktionerna i Östersjön är ett uttryck för att Europa redan är indraget i kriget. Ryssland känner väl till Europas militära svaghet, liksom att hemmaopinionen i många europeiska länder är känslig för hotbilder, i synnerhet om de skulle påverka människors vardag. För Ryssland är hot och sabotage en del av en påverkanskampanj i syfte att hålla tillbaka stödet till Ukraina.
Den ”skuggflotta” som varit inblandad i sabotagen ägnar sig i huvudsak åt att smuggla ut råvaror som olja från Ryssland och på så sätt kringgå sanktionerna. Det finns mycket väst kan göra för att dra åt tumskruvarna på Ryssland, som att exempelvis hindra skuggflottan från att verka. Ryssland testar hela tiden gränserna.
Samtidigt bör allt detta ses som en styrkemätning snarare än ett första steg till storkrig. Det finns naturligtvis skäl att agera avvägt och genomtänkt, men framför allt måste väst och Europa agera enat och resolut om man vill se ett slut på kriget. Hittills har de europeiska ländernas största problem varit en tröghet i beslutsfattandet som Ryssland kunnat utnyttja. En fredsuppgörelse eller vapenvila i Ukraina förutsätter dock en varaktig maktbalans. Ingen sida kommer vara helt nöjd med resultatet, men det är å andra sidan ofrånkomligt. Vi har den granne vi har och precis som Moskva kommer få ge upp sina drömmar kommer vi få ge upp drömmen om ett helt besegrat och västvänligt Ryssland i närtid.
