Gasledningen Nord Stream 2 stoppas tills vidare. Det meddelade den tyska förbundskanslern Olaf Scholz den 22 februari, två dagar före den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina. Med tanke på kriget och de sanktioner som EU och USA förbereder mot Ryssland är det troligt att det kommer ta mycket lång tid innan gasledningen, som löper parallellt med den redan existerande Nord Stream 1 genom Östersjön från Ryssland till Tyskland, tas i bruk. Om den nu någonsin kommer att göra det.
Många är nu oroliga för att stoppet kommer att orsaka en framtida energikris i Europa. Konsumenter och företag betalar redan skyhöga elräkningar och gaspriset är redan högt (de två påverkar varandra via elmarknaden). Det finns också farhågor att ryssarna ska stoppa den existerande gasleveransen. Europa får 40 procent av sin naturgas från Ryssland.
Med bygget av de båda gasledningarna har Tyskland försatt Europa i ett mycket dåligt energipolitiskt läge. Men för att förstå den nuvarande situationen måste man blicka tillbaka på tysk energipolitik de senaste 20 åren.
Historien går tillbaka till slutet av 1990-talet och början av 2000-talet när socialdemokraten Gerhard Schröder var förbundskansler i Tyskland. Under sin tid vid makten etablerade Schröder en nära relation med den nya ryska presidenten Vladimir Putin, som enligt den tyske ledaren var en ”riktig demokrat”. Bygget av den första gasledningen i Östersjön var ett sätt för Schröder att stärka banden mellan länderna, och säkra landets olje- och gasimport efter Irakkriget.
LÄS MER: Skicka vapen till Ukraina
Med den nya gasledningen skulle ryssarna dessutom kunna sälja gas till tyskarna utan att behöva gå via Polen, Ukraina och Baltikum, som tar ut transitavgifter för de existerande ledningarna genom deras länder. Avtalet uppskattades vara värt sex miljarder amerikanska dollar.
2005 förlorade Schröder makten till kristdemokraten Angela Merkel. Bara två veckor efter att Schröder tvingats lämna makten fick han ett toppjobb hos det ryska energiföretaget bakom gasledningen, Gazprom. Bolaget grundades vid en omvandling av det ryska gasindustriministeriet och som en del av de ekonomiska reformerna i Sovjet strax före dess fall. I dag ägs bolaget till drygt 50 procent av den ryska staten. Det var alltså detta bolag som den tyske före detta förbundskanslern värvades till. Schröder blev anklagad av både kristdemokratiska CDU och De Gröna för att vara korrupt och göra Tyskland till åtlöje. Nord Stream 1 stod klar 2011.
Under den här tiden, i början av 2000-talet, fanns i Tyskland och övriga Europa en idé om att handel mellan länder var ett sätt att garantera fred och stabilitet. Denna idé grusades dock delvis när Ryssland invaderade Georgien 2008 och annekterade Krimhalvön 2014. Ändå valde Merkel att sjösätta ett nytt projekt med en parallell gasledning i Östersjön, Nord Stream 2, år 2015.
Hon hade nämligen ett stort problem på halsen: den tyska energiomställningen.
LÄS MER: Nu behöver det ukrainska folket vår solidaritet
2011 skedde en olycka vid det japanska kärnkraftverket i Fukushima. Som följd av jordskalv och efterföljande tsunami slogs reservgeneratorerna för avkylning ut, vilket orsakade härdsmältor och vätgasexplosioner.
Olyckan påverkade europeisk energipolitik. Merkel, som tidigare varit en anhängare av kärnkraft, ändrade uppfattning. Hennes parti CDU pressades också av stigande opinionssiffror för kärnkraftskritiska De Gröna. Regeringen beslutade därför i juni 2011 att fasa ut kärnkraften snabbare än man tidigare tänkt sig och satte datumet till december 2022. Då ska de sista reaktorerna ska tas ur bruk.
Med beslutet att fasa ut kärnkraften hängande över sig behövde Merkel hitta andra energikällor. Att endast täcka förlusten efter kärnkraften med förnybart går inte, vilket blev alltmer uppenbart. Det är här Nord Stream 2 kommer in. Den är, eller var, tänkt att kunna leverera 50 procent av landets årliga gaskonsumtion.
Trots protester från USA, som införde sanktioner mot projektet, och andra EU-länder gick Merkel vidare. Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovakien och Rumänien skrev 2016 i ett gemensamt brev till EU-kommissionen att de oroade sig för att gasledningen skulle få ”potentiellt destabiliserande geopolitiska konsekvenser” och att det kunde hota energisäkerheten i Europa.
Svaret från Merkel var hela tiden – för i mitten av 2010-talet gick det inte att använda idealistiska argument om handel och fred längre – att det är skillnad på politik och business. Nord Stream 2 var en rent affärsmässig sak.
Som vi alla nu kan se stämmer det inte. Energi är inte som vilken vara som helst. Precis som många östeuropeiska länder och USA varnade för har strypta gasleveranser blivit något Kreml kan skrämmas med.
Kommer då Europa slungas in i en storskalig energikris när Nord Stream 2 skrotas och om Ryssland stryper den redan existerande gasen eller chockhöjer priset? Som väl är kan Europa i viss mån ersätta det med att importera gas från USA, även om det blir dyrare. Vid ett krisläge får EU helt enkelt släppa på utsläppsrätterna kring kol och olja.
Men låt det bli en lärdom för framtiden. Säkerhets- och energipolitik hänger ihop. Det går inte att genomföra en grön omställning genom att fasa ut kärnkraft. Planerna på sådan utfasning måste stoppas. Gasberoende länder måste utveckla fjärrvärme för att värma upp sina hus. Smart förnybar energiproduktion måste skyndas på. Tyskland kan inte köra över Östeuropa i frågor som rör relationen till Ryssland.
Inte minst måste vi nu helt göra upp med den naiva synen på vad som garanterar fred. Att tro att man genom handel kan pressa fram demokrati i ett land som aldrig varit demokratiskt är en illusion.
